Döpare

Jordans vatten är brunt. I mitten på floden en kraftig ström, en virvel som man måste undvika noga även om man kan simma. Somliga dagar är stränderna fulla av mänskor, vissa dagar kommer knappt nån, en trebent hund som har för vana att dyka upp framåt tre för att tigga mat och som blir bortdriven av Elisabet. Han ler när han ser henne skälla på hunden och höja sin käpp. Han är en vuxen man men med honom vart han än går går också hans mor. Deras kläder är lika, vita från början, nu smutsgula och dyluktande. Hon vill inte låta tvätta dom. Inte sen profeten var där och lät sej döpas.
Han döper. Döper och förkunnar, det går av sej självt, han är trött på det hela, han längtar till det torra, det som är beständigt. En sval bädd, en skål oliver, en kanna vin. En ring runt en kvinnas överarm.
Han ser upp mot solen. Svarta fläckar. En spik av silver. Han vadar in mot flodbanken, räcker ut sin hand till nästa mänska som försiktigt kommer honom till mötes.

(Meningen "Han döps av Johannes" ur boken "Pärlor för livet".)

Man med liten Borsalino

Den där hatten. Den klädde honom inte. Om den åtminstone varit svart. Svart, eller brun. Mörkgrå. Då hade man inte lagt märke till dom solkiga tumavtrycken runt brättet, inte skiftningarna i färg. Lukten. Malkulor och nåt annat, nåt undflyende, stillastående grönt vatten, gällen mjölk. Och hur han blev när han tog på sej den. Som en annan man. Gången från rejäl till svassande. Njurbältet som han omgjordade sej med. Tonfallet ett annat, nästan en annan brytning. Kameran. För att dokumentera livet, som han sa. För eftervärlden. Vilken eftervärld skulle vara intresserad av hans oskarpa bilder. Som jag avskydde den där hatten. Och det var inte ens en äkta Borsalino. Om man tittade noga på etiketten på svettremmen stod det Borcalino. Han menade att det var den ursprungliga stavningen. Som att prata med en röd gris. Jag bet mej i knogen. Slog sej i slang med folk också. Okända mänskor. Unga flickor som log artigt mot honom, men i smyg kastade menande blickar på varann. Han såg inte det. Jag hatade honom. Jag hatade dom. Hur han svassade, la huvet på sned och måttade ett motiv framför sej med tummar och pekfingrar i en rektangel. Jag skämdes som en hund. Vad folk skulle tro. Min mamma. Klädd som söndag och den där hatten. Den där hatten.

Tröskel

Du brukar stå där. På tröskeln, i ett tänkt, väldigt kliv in i rummet, med armarna fast i dörrkarmen, två pollare som för att förankra benen. Bromsa. Så att du inte måste ångra. Jag har alltid gillat det. Att du inte är enkel. Disharmonin. Splittringen. Dom enstaka milda stunderna när jag får ner dej i en stol. Din blick som en vild hunds. Jag vet inte mycket om dej. Du svarar på frågor ställda för ett år sen.
Du frågar aldrig mej nåt. Förutom det allra mest ofarliga, hur mycket klockan är, om du får ta om av plättarna, om jag har en toarulle att låna ut. Dina historier är nån annans. Det gör inget. Där är vi lika, att hur vi än stämmer ner oss så klarar vi inte av. Att vi står liksom handfallna inför köksrenoveringar, parmiddagar. Att vi inte kan förklara hur timmar, dagar ibland försvinner utan att vi kan redovisa kvittona.
Du har aldrig varit utanför kommungränsen, ändå vet jag att du varje år följer Brendan Behan i hans våta fotspår på alla Dublins pubar, att du vandrar mellan Manacor och Port Soller, det svarta i dina fickor vulkansand från Legazpi. Dina ord i lätta dunsar mot väggarna, små, instängda rödhakar och en jordaxel som kränger en aning, kvällsljuset i fönstret mer honungsgult än nånsin förr och när du talat klart och liksom fallit in i rummet tusen gånger så blir vi tysta, och den där tystnaden har en egen klang, stark, en egen smak, mässing och det är liv, det är liv.