torsdag 3 december 2015

Önska dej en stilla natt

Det är som om punkten du strävat efter att nå hela livet kommer dej till mötes. Du rör vid pärlorna runt din handled, pärlor som blivit nötta av din ständiga beröring. Pulsen under huden som saktar ner. Det här ögonblicket i din kropp. Ingen ande, bara kropp. Hur det mättar dej. Hur du tar emot utan kamp, med böjt huve, men inte stukad, inte knäckt, tvärtom, stilla, liksom förnöjsam. En ny smak på tungan, en ny klang, men ändå gammal, välbekant. Du läser några rader av poeten med det stora håret och den knarriga rösten, du bär dom under hjärtat, som en havande, du reser dej, går ut genom dörren.

torsdag 19 november 2015

Tyst vecka

Dagarna, vita och grå. Du är kvar. Du går mellan fönstren, inte jagad, inte rastlös, det är bara ett sätt att hålla reda på timmarna. Du är tillfreds, du kan inte säja det på nåt bättre sätt. Tillfreds med det tysta, hur du lägger tunna kalkerpapper mellan dagarna. Tillfreds i dimman som tätnar, lättar, tätnar igen. Du vill ha det så nu. Du vill hålla dej i det du kan lita på. Tröghetslagarna, gravitationen. Euler-Mascheronis vackra och definitiva konstant. Dina steg i stegen du tagit tidigare. En värme i dina spår. Att känna igen sej i det främmande.

torsdag 12 november 2015

Pojke i för trånga byxor

Jag frågar inte ens vad dom heter. Bara ringer ett samtal, tecknar i luften mot dom. Säjer: I help. Min engelska blir kortfattad, tappar hjälpverben, tappar dåtid, framtid. Vi är här, vi är nu. Och tåget som gnisslar sej fram över ett Kinnekulle i rost och guldockra, jag som blundar vid Blomberg därför att jag inte står ut just där efter det som hände i somras. Ber en halvhjärtad bön över henne. Så många böner denna november, så svårt att tro, att hålla fast denna november.
Kanske fjorton, femton år. Hindukush säjer den ene och pekar mot konturerna av berget vi nyss passerat. Hindukush. Jag tänker mej en liten stad, en liten blå stad nära molnen, en oändlig vidd, sånger i skymningen. Vi delar bondkakor som mamma skickat med, dom ler, smulor runt den andres mun, han som inte säjer nåt.
Leila vid tåget, svart slöja, chockrosa väst, hon som har gjort samma resa, deras händer i hennes, och han som inte säjer nåt i jeans som är alldeles för trånga, han går med små kliv, anklarna bara och den bilden lämnar mej inte sen. Jag vet att han fick nya byxor med en gång, nåt varmt att äta, tak över huvet. Men ändå. Jag tar bussen hem och letar på nätet efter Hindukush. Ett bergssystem. Hindukush. Hindukush och Kinnekulle. En resa över halva världen, två pojkar varav en i ljusblå urvuxna byxor. Det är november i Sverige och jag ber igen.

måndag 7 september 2015

Snidare

Det är som om nån annan täljer dej. Som om du för länge sen förlagt ditt stämjärn och din skölp. Eller som om du inte bryr dej. Och som om nån annan fått syn på verktygen, tagit upp dom och nu går tillväga tålmodigt, noggrant. Med en plan. Och med en ömsinthet som du känner vid varje spånslinga som faller till golvet. Och du är ibland tacksam, tacksam för att nån vill nåt med dej, ser formen under alla lager av bortförklaringar och alltför långa nätter. Tacksam för uppmärksamheten. Men ibland vill du bara vara ifred för det där pågåendet, det som sker med en sån hänsyn och i en sån andakt. Ett motstånd på mycket låg frekvens. Det är då du vänder dej in mot tapeten, följer mönsterslingan med pekfingret, koncentrerar dej på den del av dej som ännu så länge är oskulpterad.

tisdag 1 september 2015

September

En liten förskjutning av perspektivet. Det är inte mycket. Du måste tänka så. Det är bara handen som darrar i en hundradels sekund. Det är ögonblicket mellan Bolt och Gatlin. Det är verkligheten som måste stämmas upp ett halvt tonsteg. Det är färgerna som måste sluta rinna sidledes ur tillvaron med det där skvalpande ljudet, ett törstigt barn som dricker mjölk ur ett alltför stort glas.

Du är inte stilla. Det är den nionde månadens första dag och du rör dej, men inte fort. Det är riktningen som är av betydelse, inte hastigheten, inte längre. Ett litet förtätat fält av möjligheter på ditt köksgolv, där du alltjämt står, visserligen stödd på ett knä, men ändå. Du har inte fallit. Och att betrakta omgivningen snett underifrån är stärkande. Det finns luckor, men du överlämnar dom åt andra att fylla i.

Det är tyst, en vit tystnad. Ögonblicket innan stråken läggs an mot strängen. Den kollektiva inandningen.
Det är som om nåt väntar. Som om nån väntar, gnider sina händer, väntar.

lördag 15 augusti 2015

Häromkring

Och hur jag alltid återvänder. Varje gång jag reser härifrån svär jag att den här gången är den sista. Lättnaden i det. Den behagliga tyngden, den söta smaken, mogna körsbär mot gommen, röd saft över läpparna. Och hur klådan alltid återkommer. Det finns ingen som ropar mej hit, inte längre, det var längesen, och jag vet inte vad det är som får mej att längta, att behöva det och att hata det. Sista kilometern in mot stationen, när tåget saktar ner och passerar hus efter hus, mänskorna stumma beläten vid staket sammanfogade av hönsnät och masonit, tystnaden, ån som rör sej trögt ut mot det stora vattnet, jag halvstår i sätet, jag äter den stunden som en from tar emot sin oblat på tungan.
Att gå gatorna sen, som jag har gjort tietusen gånger förut, att det aldrig är som att komma hem men att jag önskar det. Att jag tänker att den här gången. Men. Att jag ska vakna i ångerfulla blå lakan morronen efter.
Om det är nån som minns mej så döljer dom det väl. Blickarna som möter mej egendomligt blanka, en enstaka vinkning på håll, en vinkning som av en sprattelgubbe, en ryckig rörelse, snabb, förstulen. Som jag aldrig kommer mej för att besvara.
Ett par dar till, jag går på kanten mellan sjö och land, jag återupprättar balansen, jag sätter en fot framför den andra tills jag nått stationen och kliver på tåget och hur jag aldrig ser ut genom fönstret när jag reser därifrån.

måndag 10 augusti 2015

Om små pastejer och annat

En gång har jag älskat en utopist. Älskat honom så mycket att det gjorde fysiskt ont bara att tänka på honom. Jag var yngre då. Jag hade mer ork och stod ut med nästan allt. Till och med att mitt ena ben spratt ut i en smärtande båge när vi låg med varann. Men för all del. Vi älskade inte mycket. Och jag tror att jag tyckte om honom av andra skäl. Hans hjärna, rösten, ögonen, som inte precis brann som man kunnat tro hos en som förespråkar falangstärer, men kanske glödde. Skimrade. Han var rolig. Rolig och högröstad, dålig på att torka sej där bak och lämnade spår på lakan, i smutstvätten. Jag ber om ursäkt, men väjer inte för det låga. Han skulle inte ha velat det. Han skulle ha applåderat att jag är så ärlig. Han skulle se det som ett framsteg, att jag kastat av mej ett slags småborgerligt ok. Jag tänker ofta på honom när jag tvättar. Och helt utan sorg. Jag minns inte varför vi gjorde slut. Jag har kvar en souvenir, Fouriers bok Slaget om dom små pastejerna. Den har jag aldrig läst.

söndag 9 augusti 2015

Betalt

Vad du har lärt dej den här sommaren. Alltings pris. Och att känna igen ljudet av trötta vingslag mot sovrumsfönstret. Kråkorna, änglarna. Nu är allt betalt, men först nu. Det som skavt så länge, som en nästintill osynlig flisa av glaset du slog sönder mot köksbänken i våras, hur den hamnade strax under ditt yttersta hudlager och inte värkte ut förrän nu, i den här månaden av begynnande välsignat mörker.
Du är fri.
Du har bokfört och nu stämmer äntligen kolumnerna. Det är en renhet i det. Hundarna kan lägga ner sina trötta, stora huven vid dina fötter. Nu behöver dom inte passa dej, inte vaka över dej. Inte följa dej i spåren under vaknätterna, inte slicka dina fingrar dom dagar då du inte tagit dej ur sängen. Nu sköter du dina egna besvärjelser. Du sitter i soffan, rak i ryggen, med fönstren öppna och du ber om ett oväder. Det kommer inte. Du får tåla det ljumma, okomplicerade, du får tåla sakta drivande moln och det anspända sorlet från dom som lever därnere på marken. Och du står ut med det.
Du kan till och med känna ett slags tacksamhet.

lördag 18 juli 2015

Döpare

Jordans vatten är brunt. I mitten på floden en kraftig ström, en virvel som man måste undvika noga även om man kan simma. Somliga dagar är stränderna fulla av mänskor, vissa dagar kommer knappt nån, en trebent hund som har för vana att dyka upp framåt tre för att tigga mat och som blir bortdriven av Elisabet. Han ler när han ser henne skälla på hunden och höja sin käpp. Han är en vuxen man men med honom vart han än går går också hans mor. Deras kläder är lika, vita från början, nu smutsgula och dyluktande. Hon vill inte låta tvätta dom. Inte sen profeten var där och lät sej döpas.
Han döper. Döper och förkunnar, det går av sej självt, han är trött på det hela, han längtar till det torra, det som är beständigt. En sval bädd, en skål oliver, en kanna vin. En ring runt en kvinnas överarm.
Han ser upp mot solen. Svarta fläckar. En spik av silver. Han vadar in mot flodbanken, räcker ut sin hand till nästa mänska som försiktigt kommer honom till mötes.

(Meningen "Han döps av Johannes" ur boken "Pärlor för livet".)

fredag 17 juli 2015

Man med liten Borsalino

Den där hatten. Den klädde honom inte. Om den åtminstone varit svart. Svart, eller brun. Mörkgrå. Då hade man inte lagt märke till dom solkiga tumavtrycken runt brättet, inte skiftningarna i färg. Lukten. Malkulor och nåt annat, nåt undflyende, stillastående grönt vatten, gällen mjölk. Och hur han blev när han tog på sej den. Som en annan man. Gången från rejäl till svassande. Njurbältet som han omgjordade sej med. Tonfallet ett annat, nästan en annan brytning. Kameran. För att dokumentera livet, som han sa. För eftervärlden. Vilken eftervärld skulle vara intresserad av hans oskarpa bilder. Som jag avskydde den där hatten. Och det var inte ens en äkta Borsalino. Om man tittade noga på etiketten på svettremmen stod det Borcalino. Han menade att det var den ursprungliga stavningen. Som att prata med en röd gris. Jag bet mej i knogen. Slog sej i slang med folk också. Okända mänskor. Unga flickor som log artigt mot honom, men i smyg kastade menande blickar på varann. Han såg inte det. Jag hatade honom. Jag hatade dom. Hur han svassade, la huvet på sned och måttade ett motiv framför sej med tummar och pekfingrar i en rektangel. Jag skämdes som en hund. Vad folk skulle tro. Min mamma. Klädd som söndag och den där hatten. Den där hatten.

onsdag 15 juli 2015

Tröskel

Du brukar stå där. På tröskeln, i ett tänkt, väldigt kliv in i rummet, med armarna fast i dörrkarmen, två pollare som för att förankra benen. Bromsa. Så att du inte måste ångra. Jag har alltid gillat det. Att du inte är enkel. Disharmonin. Splittringen. Dom enstaka milda stunderna när jag får ner dej i en stol. Din blick som en vild hunds. Jag vet inte mycket om dej. Du svarar på frågor ställda för ett år sen.
Du frågar aldrig mej nåt. Förutom det allra mest ofarliga, hur mycket klockan är, om du får ta om av plättarna, om jag har en toarulle att låna ut. Dina historier är nån annans. Det gör inget. Där är vi lika, att hur vi än stämmer ner oss så klarar vi inte av. Att vi står liksom handfallna inför köksrenoveringar, parmiddagar. Att vi inte kan förklara hur timmar, dagar ibland försvinner utan att vi kan redovisa kvittona.
Du har aldrig varit utanför kommungränsen, ändå vet jag att du varje år följer Brendan Behan i hans våta fotspår på alla Dublins pubar, att du vandrar mellan Manacor och Port Soller, det svarta i dina fickor vulkansand från Legazpi. Dina ord i lätta dunsar mot väggarna, små, instängda rödhakar och en jordaxel som kränger en aning, kvällsljuset i fönstret mer honungsgult än nånsin förr och när du talat klart och liksom fallit in i rummet tusen gånger så blir vi tysta, och den där tystnaden har en egen klang, stark, en egen smak, mässing och det är liv, det är liv.

måndag 22 juni 2015

Så nära, så nära, nästan där, nästan där

Du dog nästan. Redan orden är så oerhörda. Och jag vet inte varför. Jag var inte oförberedd. Jag har mött död förut, ibland hos dom jag älskar, men när samtalet kom så föll jag. Och sen den dan har jag fortsatt att falla.
Ja. Du klarade dej. Vaknätter vid din säng. En motvillig vår. Ljummet kaffe i tjocka porslinsmuggar. En sköterska som berättade hur vanligt det är att man ropar på mamma när det närmar sej. En annan som berättade hur nära det var för dej. Jag ville inte veta. Jag ville bara vara ifred. Jag ville bara sjunga tiden tillbaka. Jag ville bränna rökelse och salvia. Jag ville gå ut i havet till mina systrar. Tyngden av nuet. Tyngden av det som ska komma sen.
Det blev för mycket.
Nu lever jag under ett blått täcke, stillnar mellan telefonsamtalen till dej. Samtal som en tråd på vilken jag hänger upp ditt liv. Nån har tagit mått på dej, som den gamle diktaren skrev, jag såg kritmärkena på din kropp, då i maj. Och jag såg dom på mej själv.
Därför faller jag.
Och fortsätter att falla, falla.