söndag 27 april 2014

Rygg

Man säjer att en mänskas rygg aldrig ändras. Att man kan känna igen en älskads rygg efter tjugu, tretti år. Det är fel. Man fetmar, kröks. Din rygg, helt förändrad. Min med. Men ditt sätt att gå, med vänsterarmen ut i en knyck, en befallning, en vädjan. Jag skulle känna igen det bland miljoner, miljarder. Din doft, en toppnot av grön vanilj. Bara en tillfällighet att jag såg dej igår. En halsduk virad om din hals, ett hår som klippts tätt intill svålen. Din arm, dess knyckanden. Jag blev arg och lycklig.
Jag sitter vid mitt köksbord nu, mina händer runt tekoppen skälver. En himmel som störtat in. En spyende sol, en rödlistad art. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag följde dej så långt mina fötter bar mej, sen störtade också jag.
Jag vet bara om min morrondag; att jag ska gå till samma plats vid samma tid. Att jag ska vänta där om det så tar hundra år innan du kommer tillbaka dit. Att det är min enda plikt, mitt enda nöje från och med nu.

söndag 6 april 2014

svål

Alla dagar, alla nätter du har rört mej, inte rört mej, med det yttersta av din pekfingernagel, med toppen av dina sträva tummar, med din tunga, med allt, allt. Man kunde tro att det skulle lämna spår, som ciseleringar, tatueringar, men inget, inget alls. Du tog i mej som om du kunde flytta mina leverfläckar, du kysste mitt calmetteärr med en sugfisks rörelser. Det är kvar. Allt är kvar. Jag är kvar, även om jag tvivlar för det mesta. Min spegelbild så diffus. Mina tankar i en evig dans runt taklampan, alla objudna gäster, nån annan som kommaterar det jag skriver. Mina drömmar som gamla stumfilmer, ömsom bunden till rälsen, ömsom i ett uppbåd i jakt på hjälten med en mustasch lika tunn som din. Kvällar du somnade, din hand sluten om fjärrkontrollen, dina andetag ett barns.