torsdag 24 oktober 2013

Vaggvisa för Y

Hon som sitter i ett grått täcke av sorg. Hon som sitter i ett grått täcke av sorg, med den mjuka sidan vänd inåt, mot sej. Den sidan som är röd, sliten, med guldtrådar invävt, trådar som släpper, som bildar ett gnistspår på golvet, runt listerna. Men dagarna som hon ska ha sen, dom i april, trådar som ska blänka, sjunga henne till vaka och till sömns.
Dagar som kommer och far. När hon går kan hon känna kontinentalplattorna röra sej under henne och hon kan inte begripa att inte alla tystnar, samlas på torget, vänder sina ansikten mot himlen.
Hon som sitter på sin förstutrapp, i sitt gråa täcke. Hon ser inte längre upp, för stjärnorna som faller har slutat att falla för henne. Hon lyssnar neråt nu, neråt, inåt. Hon har en riktning, fast hon tvivlar ibland. Och hon har orden, och dom har henne.

fredag 18 oktober 2013

Regnfläckar på en klänning

Att vara kvar i en ruta av minnet. Regnet som kom när dom sneddade över Rådhuspladsen eller om det var Piazza del Campo, det minns han inte längre. Han minns bara regnet, ljummet, överraskande, hon i sin hemsydda lindblomsgröna sidenklänning. Klackarna. Idiotiskt höga. Hon kunde inte alls gå i dom. Men hon ville. En förstörd klänning som hängde på en galge längst in i fingarderoben sen, regnfläckar som aldrig gick ur, som först var nåt att skratta åt, som sen blev nåt som var hans fel, av dunkla anledningar. Gräl som alltid slutade där på Rådhuspladsen i regnet. Eller Piazza del Campo. Dom där rutorna som blev allt färre med tiden. Regnfläckarna. Ens personnummer. Bröllopsdan. Ansiktet i spegeln, fördragsamheten med påsarna under ögonen, med värken i sidan, när man ligger och hur man ber; å, gud, låt det inte vara nåt allvarligt. Och sen allt färre och färre rutor, allt fler och fler mellanrum. En suddig superåttafilm. Personnumret på en lapp vid telefonen. Ansiktet i spegeln som skulle kunna tillhöra vem som helst. Men regnfläckarna. Regnfläckarna.

söndag 13 oktober 2013

Säveåns dalgång, dimma

Om jag vet var rastlösheten kom ifrån. Den som driver, föser mej ut, får mej att gå i timmar under en grå himmel, följa åns vindlingar, trampa snett i kängorna, törst, hunger, en ständigt närvarande gråt alldeles bakom ögonen. En uppmärksamhet, en skärpa, ett djur, jag känner mej inte längre, vem är hon, med stora steg och vevande armar, hon är inte jag, inte alls. En blick som en vässad kniv. Inget undgår den. Bäverns tysta, raka väg tätt intill åkanten, en älg, en bortstött fjolårskalv genom jättebjörnlokorna, två korpar över vägen. Inget som går över. Det har slutat att gå över. Ingen mamma att ropa på. En vilsesprungen hund, en korsning, kanske lite staffordshire, kanske lite boxer, tar sällskap med mej ett par hundra meter, som jag är tacksam över den flåsande andningen, ögonen egendomligt klargula, en värderande blick och sen en tvär vändning.
Jag följer ån tills den mynnar i älven, en liten ström, ett stilla vatten vid sidan av en gammal torrdocka, jag vänder om, går tillbaka, en generals kängor, en ung flickas hjärta.

fredag 11 oktober 2013

Fredag, tennis, leda

På tennistouren finns en särling. Han är allmänt avskydd bland sina mindre färgstarka kollegor och väcker därför mitt intresse. Rak i ryggen som en general under Franco. En gång slog han en boll i baken på Robin Söderling, med avsikt, det är fortfarande ett av mina bästa ögonblick. Han struttar över banan. Sneda blickar, gula eller orange tröjor. Han genomför inga intervjuer på engelska, bara en smattrande, svårförstådd kastiljanska och den som inte begriper det han säjer struntar han upphöjt i. Nå. Han har moderat framgång, men för sej som en världsetta, en arm ut i en befallande gest, han vill ha en handduk, en flaska vatten. Detta domslut är obegripligt, säjer han, obegripligt och förnedrande. Ibland är hans handleder magiska. Det borde finnas ett glömt kejsardöme åt honom. ATP-touren är alltför liten. Han är en usurpator, en tronpretendent, i hans ådror rinner blodet från Isabella och Ferdinand, från Hernan Cortez, från Raul. Så rak i ryggen. Så rak i ryggen.

torsdag 10 oktober 2013

Igen, oktober

Du har skrivit hyllningar förut, till äppelmånader, till det som dimman bäddar ner, stoppar om, som en glömsk mormor med måttbandet om halsen. Ett vinrött täcke av shantung. Du har sagt att även om du står på knä, står du i alla fall. Du har stulit sekunder, minuter, timmar, vänt ditt ansikte mot en blek sol, du har följt kanadagässens uppsluppna flykt söderut, unga pojkar på sin första charterresa, ett oväsen som du saknar i samma stund som den sista sträckt över dej. Du längtar dej bort från det hus som är oktober månad. Ruttnande fallfrukt i dina korgar av flätat stål, lakanen hängda på tork mellan päronträden, lakan som inte torkar, som du inte vill ta in i huset, gräset som fortsätter att växa och som du struntar i att klippa, en kvarglömd boll från en lyckligare månad, gången mellan höstrosorna som rådjuren trampat upp. Du fryser, men stannar ute. Du vill inte gå in i huset, du heller. Du stannar. Yllesockorna, dunsovsäcken, hett té, den märkliga blandningen du köpte i souken vid Djeema-el-Fna, som alltid smakat en aning för mycket jasmin, för mycket sandelträ, men som du törstar efter nu. Vad ska du göra med resten av oktober. Du har ingen aning. För lite riktning, för lite riktning. Bröd som inte gräddats tillräckligt länge. Nåt som väntar, nåt som inte är helt och hållet gott, nåt du darrar inför. Lönnarna tunga av gult, av rött, du går till granarna, deras lugna gröna tröstar dej, doften, dina händer luktar kåda sen, du har barr i håret och du anar ljusen i december och du ber att det ska gå fort.

tisdag 8 oktober 2013

Behold, a bird, a bird

Jag har varit i Amari under gamarnas år, jag har sett lammgam och gåsgam. Jag har sett en havsörn slå en lax och sen tappa den, jag har sprungit i villaträdgårdarna i Kålltorp med dom andra hårdskådarna på jakt efter en vilseflugen större turturduva. Jag har en anteckningsbok med vaxpärmar där jag prickar för arter, förlåt där jag kryssar arter, jag har en tubkikare som kostar fyra och en halv månadshyra. Ändå. Aldrig är jag så nära som när koltrastparet kommer tillbaka varje vinter och pickar mina bästa äpplen på balkongen. Aldrig är jag så nära som på ett liggunderlag vid Hornborgasjön, kaffe och mackor, vadarfåglar, svanar, en enstaka trana, jag sover, vaknar, vaggas i lätena, låter boken ligga i innerfickan. Aldrig så nära, aldrig så lugn, ormvråkarna på uppvindarna bland tallarna, det jag har sett tusen gånger men inte kan låta bli att bli trollbunden av. En näktergal i skymningen, en flock duvor i min ek. Aldrig så nära, aldrig så lugn.

lördag 5 oktober 2013

Vattnen utanför Lampedusa

Havet blått som bläck. Här vid Isola dei Caniglio är det ingen som badar längre, för vattnet är fullt av drunknade. Ingen spolas i land, inte här på den strand som en gång kallades medelhavets vackraste, men vi vet. Vi vet att i förra veckan förliste fyra båtar, sammanlagt åttitre saknade, och nu. Och nu. Vi tänker att dom finns kvar därute, kropparna, benen, armarna i en långsamt roterande rörelse, ett evigt drivande i strömmarna. En evig anklagelse. En skärande ton i sciroccon, som inte funnits där förr, eller så har vi inte lyssnat så noga. Vi har summit, ätit, älskat här. Vi har gift oss i vattenbrynet, havet har läkt våra krossade hjärtan, vi har sett havssköldpaddornas mödosamma kravlande ut mot vågorna. Nu ser vi nåt annat, en rörelse i motsatt riktning, en långsam, vinglig färd hit från Monastir och Hammamet, vi har skakat våra huven åt det våghalsiga, och var får dom alla pengar att betala smugglarna ifrån, vi har pratat i den statliga televisionen att vi känt oss lika belägrade som 1944. Men det är inte vårt krig. Det är inte våra söner som drunknar. Vi låter det ske, därför att alla mänskor inte har samma värde. Det bruna skinnet inte lika dyrbart som det vita. Vi har varit rädda för deras hunger, deras ögon. Vi har låst våra dörrar på kvällen med dubbla, tredubbla slag. Vi har ignorerat deras utsträckta muggar, på Lampedusa precis som i Landskrona eller London. Det här är vår skuld och den kommer vi aldrig, aldrig undan.

torsdag 3 oktober 2013

Ingen ska se mej gå ner mej, aldrig se mej så

En svart saga. En besvärjelse i natten. En sorg över det som hänt och det som gått fel, åh, så fel. En stumnad, en styvnacke, en tystnad som inte går att bryta, för att det har gått för lång tid. Jag har bett, jag har vakat. Jag har offrat till gudar jag inte tror på. Jag har bränt rökelse i gryningen. Jag har skrivit dina barns namn på särskilda lappar, jag har skrivit deras namn därför att min saknad äter mej och för att jag inte är säker på hur länge till jag står ut. Jag saknar inte dej, jag önskar att du inte fanns. När andra frågar mej säjer jag att jag bara har en syster. Du är egentligen redan död. Jag önskar mej modet att själv ta livet av dej. Det har jag inte, inte ännu. Den dan jag har det kommer allt att bli bra. Till dess kan jag bara vänta, vaka och vänta, tomheten har en särskild köld, jag välkomnar den, välkomnar den som en apologet, välkomnar den naken, flådd, öppen. Svag. Längtans arméer marscherar i land, jag är en av dom, kom sätt mitt hjärta i brand.

(Rubriken stulen rakt av från Lars Winnerbäcks sång "Utkast till ett brev")

Numismatikerns onsdag

Onsdagar är putsdagar. Han tar flaskan med Heinz och polerar, i ordning, han går norrut mot söder, en svag doft av gatukök, ett enstaka rött stänk från ketchupen. Blå sammet i skylten, som det ska vara, han har provat olika skyltningar, men den med taggtråd och Dr Martenskängor skrämde bort den lilla kundkrets han har. Fortfarande oroade sneglanden från dom mest vanebundna. Klockan elva öppnar garnaffären mittemot, han spiller ketchup över mattan, men det märker han inte, för hon jobbar idag, hon bär en blommig klänning över tjocka strumpbyxor, hennes hår skiner som en fin rosenobel. Hans händer över louisdorer och krigskors, vandrar över hennes hår och nacke, hon ler mot en kund med en dvärgschnauzer i koppel, han ler mot henne så det skiner i hela butiken. Hans drottning. Det är hon som borde höljas i den blå sammeten han lägger ner sina daler och feltryckta enkronor på, han skulle hänga ett halsband av sina vackraste dukater runt hennes hals. Dom har pratat en gång, på företagarföreningens julmingel, han berättade att han putsade sina mynt och medaljer med ketchup för att det var mest skonsamt, hon hade skrattat, slängt sitt huvud bakåt, han hade börjat älska henne då. Efter helgerna hängde en liten flaska Felix ekologiska på hans dörr, ombunden av ett rött sidensnöre, han har sparat både snöret och flaskan, det ska vara Heinz, men det kunde ju inte hon veta. Han la en sestertier i snön framför hennes skyltfönster, mer vågade han inte, hon kanske aldrig fick den, troligen inte, strunt samma, han kommer inte längre än putsonsdagarna när hon kommer cyklande, håret som en alldeles ny guldtia, hela butiken i ett förklarat sken, det är hans helgdag.

(Numismatiker, norrut, navigera, närig, noll)

tisdag 1 oktober 2013

Alpakka för att besvärja kylan

Hon vaknar på eftermiddan. Det är då det gör som mest ont. Inte i vargtimman, inte på kvällarna, utan tiden mellan låt säja halvtvå och kvart över fyra. Timmar som trasig säckväv, timmar av malkulor och gammal mjölk. Skuggorna på väggen, kommatecken, frågetecken. Aldrig det tecken hon söker. Hennes rader, ristade över handleder av porslin, vad ska hon med dom till, inget, inget. Inget. En trött gäspning ut i mörkret. Hon går inte ut förrän på kvällen. Muddar av alpakka mot kylan, fastän det bara är tidig oktober. Handlar det hon vet att hon brukar, det man ska ha, inget smakar, men hon vet nyttan av att äta varmt ändå. Ett slags mentalhygien. Hon vill inte gå under. Hon vill gå över, gå igenom. Hon vill egentligen inte gå alls. Hon vet att tiden är en vän. Hon ska vänta på det. Sen vet man. Och det är dit hon ska.