Slut 2013

Det finns platser som förlorat sin magi. Platser du tidigare gått till för förlösning, för försoning. Platser som betytt nåt, trots att du sällan vistats där. Men just därför inneburit tröst. Tröst som du behövt den här vintern. Vänner som gått ner sej, en mamma som gått längre och längre bort, besvärjelser under kometen som inte verkat. Ett liv som skevat.
Den här platsen har du återvänt till varje nyårsafton. Suttit ner en stund och varit rakare, renare när du lämnat. Alltid varit noga med att ge kollekt, att ta emot kollekt. Den är inte densamma. Den är tom. Hundarna skäller men karavanen har dragit vidare. Här bor ingen längre. Ett anslag från polisen och miljöförvaltningen på en av dörrarna, ett uppbrott som gjorts i all hast, en handstickad strumpa, en kastrull, ett avslag på försörjningsstöd i leran på gårdsplanen. Dom är borta, dom som bodde här, dom gav sej aldrig tillkänna, en hastig rörelse i ett fönster bara, en inte helt stilla gardin, dom tog färgen med sej när dom reste, och nu ska inte heller du återvända. Du sitter ner en stund i alla fall, en sista gärd av respekt, eller för att benen plötsligt slutat lyda, det kan kvitta nu. Älven rör sej mellan husen, trög som en för tidigt uppväckt, grå idag, som diset, som röken från raffens skorstenar, utan lyster, mot havet som en blind insekt.
Du hittar en ny plats till nästa år. Det är inte det. Det är tyngden av det gamla och rädslan för det nya. Idag bär du inga förhoppningar, inga önskningar. Idag bär du dej själv. Det får räcka.

Exkursion

Som vi letar. Som vi hittar.
Ingenting.
Jo. Men aldrig det vi söker, det vi tror att vi söker. Och under ändlöst långa promenader dessa skenbart meningslösa observationer. Bokollon, ekollon, en ovanlig svampsort i rabatten, som en spya på skaft, den har aldrig funnits där förut, jag tror att det är växthuseffekten. Det här är början på slutet, säjer jag, början på nåt annat, men slutet på oss. Ändå säjer du att det inte är mänskan som utrotar flest arter, det är fortfarande gräset som leder stort. Jag tror dej inte och invänder nåt om handling och tanke, du pratar om möjligheten av växters kollektiva medvetande. Du har alltid vunnit diskussioner med mej när du är på det där humöret.
Jag har fått två djupa rynkor runt munnen. Dom får mej att se sträng ut. Jag tycker mycket om det. Regnet som färgar in husen, gatorna, mina händer den här vintern, en bön för det grå, genomskinliga, färgen på hobernas alvkappor i Sagan om ringen, jag har alltid tänkt på dom som samma färg som regn. Slänten utanför huset halkar ner mot älven, att gå på is utan att det är fruset, en enstaka grästova grön som nervgas i dimman och lös som locket på en prinsesstårta.
Vi har aldrig sett så många sällsynta fåglar som den här månaden. En härfågel på en stallbacke utanför Kungälv. En snösiska på gamla flygfältet i Torslanda. Vi har aldrig gått så mycket, så långt, tystnader som sträckt sej in i nästa dygn, det är marken i rörelse under oss och vi som står alldeles, alldeles stilla.

(Regn, aldrig, mänska, flygfält, observation)

Mur

I mörkret står du där, utanför en av patriciervillorna på Viktoriagatan, i min gamla hemstad. Lutad på armbågarna mot altanräcket, din kropp som en sirapslimpa, du tänder den ena cigarretten på den andra. Nu till jul hade du ställt ut höga blå ljusstakar i alla rum mot gatan. Du står där och stirrar ut över din trädgård. Tyngd under husets fyra våningar och jag undrar hur du har råd på din lön från pappersbruket, råd med villaoljan, råd att äta, råd med alla cigarretter, råd att. Ja. Din fru lämnade dej för sex år sen, jag vet att det var för trädgården, att du aldrig blir klar, att det fyller dej som bittert vatten. Jag ser över muren när jag passerar. Gräs från fjärran somrar, ett par läckande säckar täckbark, du har forslat dit en cementslunga sen sist. Och du på altanen. Min eldfluga i det stora svarta. Du lyfter aldrig huvet, det som pågår på andra sidan rör dej inte. Du går upp på morronen, kommer hem, går direkt och lägger dej i en säng med omaka påslakan, du sover till sent på kvällen, du går upp, går ut, trädgården som slår dej som en väldig våg av tungt vatten. Du värmer bara upp bottenvåningen, du går aldrig uppför trappan, det får vara, tänker du, det får vara. Du lyssnar på Mark Kozelek och du är förstådd, du är sedd. En putti med ett vattenhål till mun ligger bland stenarna, en fontän, du drömmer ibland om karparna som skulle simma där, om varma eftermiddagar med citronsaft och lust. Om din frus nakna vader, gruset under fötterna på väg upp mot huset.
Det här är vad du har. En fängelsekyrkogård. Du lyfter aldrig blicken, du ser inget annat, det här är vad du har.

Spiraltrappa

Dagen innan vi begravde mamma rev dom ditt hus. Det var gjort i en handvändning. Samma ljud som att riva isär gammal papp. Det enda dom var aktsamma om var trappan, spiraltrappan i gjutjärn, den med sina vackra linjer, hur den smyckade fasaden, som ett halsband av Torun Bülow-Hübe runt en alldaglig kvinnas nacke. Jag räknade bakåt. Det var en OS-sommar, det måste ha varit Sydney, vi satt där varje natt som kattugglor, du och jag, högt över stan, på trappan, ljudet av teven med kanot, med baseboll, med taekwondo. Med vår gamla skola som granne, du var några år äldre, men du hade gått om ett par klasser, vi gick sista året tillsammans, latin, historia. Vi struntade i studentbalen och åkte på konsert. Jag minns inte vem vi såg men efter det blev vi vänner. Omaka. Jag från en ängslig familj, du som bott själv sen du var femton.
Jag tror att jag älskade dej.
Jag sommarjobbade på fabriken, kvällsskiftet, du på Åkes video, vi åt av lösgodiset du tog hem, fickorna fulla av sura kastanjer, stulna cigarretter, Marlboro menthol. Vi pratade. Om böcker, om resor, om allt det som fortfarande var möjligt. Vi såg Mikael Ljungberg ta guld i brottning, i nittisju kilo, du såg på honom och sa att han hade ledsna ögon. Vi pratade aldrig om män. Hade vi varit en film hade vi klarat Bechdeltestet med glans.
Jag har aldrig varit så lycklig.
Trappan fick en filt, fick en sittkudde. Sommaren var oändligt varm. Jag sov aldrig. Våra axlar mot varandras i en liten glödande punkt. Ett svart hål, mindre än en atomkärna, med en vikt på en miljard ton. Vi såg ner på dom andra, hur dom gick till jobbet på morronen, vi talade om frihet och om att åka därifrån. Långt bort. Jag hade tänkt mej Uppsala, du hade tänkt dej Goa.
Du bad mej aldrig att följa med.
Jag åkte därifrån, jag fick en av reservplatserna på juristlinjen till sist, omöjligt att tacka nej till. Du skulle läsa upp dina betyg på Komvux till hösten. Jag tror inte att det blev av. Sista gången vi sågs var du kall, tyst. Jag sa saker jag inte borde ha sagt. Jag lämnade en present, en bok, du öppnade aldrig paketet. Du blev ihop med Bonnie Svensson sen, han som var känd för att ha bitit av örat på en av sina flickvänner. Jag såg dej på ICA Oxen ett par år senare, du köpte revbensspjäll och var med barn, men du hade, såvitt jag kunde se, båda dina öron i behåll. Det gladde mej.
Jag undrar vad som ska hända med trappan. Om jag kunde lägga ett bud på den. Den skulle klä gaveln på mitt hus. Jag skulle kunna sitta där i sommar, läsa, skriva. Minnas.
Det är det jag allra helst gör.

Dold

Så länge jag kan minnas har det funnits hos mej; behovet av en egen plats. Förutom den permanenta, aldrig riktigt tillfredsställda hungern, alltid det, som en svagt vibrerande ström. Bräckliga, billiga lås på en låda, runt en bok. Lås av den typ som kan petas upp med en hårnål. Och som det petades. Senare; utomhus, under stenar, i övergivna fågelbon. Att göra stor konst av att dölja sina spår. Att lägga ut ledtrådar, att gömma det verkligt viktiga under en hög av falska hemligheter.
Jag äger inga rikedomar. Det är inte det. Jag har inga fantasier om att våldta, lemlästa. Mina tankar är banala, mina iakttagelser är trubbiga, en vilseflugen härfågel på en stallbacke, en söt flickas leende. Himlarna över mej som kommer och drar förbi. Det är att högtidligt kunna säja: Det här är mitt. Bara mitt. Det är den odelbara punkt där man närmar sej ett slags reduktion av det kollektiva. Det är det ögonblick i historien där mänskan först uttalade ordet jag och har man väl trätt in i det rummet finns ingen väg tillbaka. Och man blir plötsligt uppmärksam på sin omgivning och dess förhållande till en själv. Ruset som kommer sej av att portionera ut sej i mycket små delar. Att förneka det blottlagda, det rituella öppnandet.
Att gå som en mycket hemlig mänska.

är du där älskar du

Jag går ut under bokarna. Släta, allvarliga trädstammar, alltid en tröst, dessa träd, dessa löv. Det är inte så kallt som det borde vara, det märks när jag är här, vattensjukt bland hasselsnåren, en vild kaprifol som gått i blom igen. Hundarna följer spår, utan nån större målmedvetenhet, ett tvärt kast åt sidan efter en skräckslagen harpalt, men idag vill dom hålla ett öga på mej. Vi går till vattnet, till dammen, inga änder, inga duvor, vinden går som en hud över ytan, jag har en slinga musik i mitt huve som jag inte blir av med, en textrad om nån vars pappa bor på andra sidan järnvägsbron, i en grav under en sten på kyrkogårn, jag kommer inte till refrängen. Exakt så. Jag kommer inte dit. Jag kommer inte fram. Jag vädrar, men det är bara min egen vittring och jag känner inte igen den.
Min panna mot en av bokarnas stammar, mycket slät, mycket kall, mycket gammal i hjärtat. Hundarna samlas runt mej, gula blickar, gula ben, ett halvt skall.
Du som älskar mej säj vad jag ska göra nu.
I natt bäddade jag med mina brudlakan som doftade av rölleka och lavendel, jag sov inte bra, vad hade jag trott, om det var en besvärjelse så var den utförd på fel sätt och helt utan eftertanke. Jag borde rensa ut. Inte dricka kaffe ur din mugg. Inte tänka på den som din mugg. Erövra, återerövra. Det har aldrig varit jag. Hon har aldrig varit jag.
På vägen hem börjar det snöa, luften som efter en brand, hundarna jagar flingorna, snön mot min underläpp, bokarna bakom mej, tysta, vakande.

Tvaga, två

Att sitta som en hund vid hans fötter. Söka i hans ansikte efter gillande; ett särskilt veck vid mungipan. En ändring av färgen på hans irisar, från blå till sjungande blå. Alltför ofta motsatsen. Jag vet vad du kan, säjer han, det är bara därför jag är såhär noga. Jag är inte lika sträng med nån annan. Jag har helt andra krav på dej och det du skriver.
Det är klart att det är en medalj. Vad skulle det annars vara. Det är klart att hon är utvald, smord med nardusoljan, torkad med ett rent hårsvall. Det är här hon ska lära sej den stränga självdisciplinen. Lära sej att tycka om det hårda arbetet. Det goda resultatet, askesens bittra, finmalda sötma.
På kammaren sen, en kammare målad i nyansen Marocko finest, det som borde vara mellan henne och papperet, mellan henne och pennspetsen innan den sticker hål på det vita, alltid honom, hans mungipa, alltid en behagsjuk önskan. Inte en förälskelse, nåt mycket värre. Större. Som Frank Morgan efter alla år i fängelset, när han spelar Neils blues hos Pat Sajak, tonen i saxofonen, en gammal man som fortfarande brinner. Som inte har nåt kvar utom just detta ögonblick.
Vissa nätter dricker hon. Vissa nätter knullar hon med män eller kvinnor som hon glömmer bort namnen på i samma stund som hon öppnar dörren till sin lägenhet och när hon skriver efteråt bemödar hon sej om att vara så grov som möjligt. Han säjer inte mycket om dom texterna. Verkar inte särskilt chockerad. Inte särskilt imponerad. Det är som om han vet att hon inte gör det på riktigt. Att hon bara leker sedeslös, för att han ska bli orolig, kanske intresserad.
Han är inte gjord sån. Han sitter i sin fåtölj och tar emot det hon skriver, han väger hennes texter ner till det sista grammet och lämnar ett kvitto på det och inget annat. Sån ska deras relation vara. Två atomer i varsitt hörn av en molekyl. Senare ska hon glädja sej åt det, tänker han, ingen som utnyttjat henne, ingen kladdig intimitet, nåt som är rent, och som blir renare med åren. Han kommer ihåg vart och ett av hennes ord. Hon, en sällsynt begåvning, skarp som svart obsidian. Vartenda ord? Ja. Vartenda.