måndag 9 januari 2012

Blida dagar

Att ödmjuka sej. Att vända andra kinden till. Jag sväljer och tar ett steg tillbaka. Hacka i dej, säjer du och jag vet att du har rätt. Välj dina strider, säjer du och jag vet att du har rätt. Men ändå. Som kolsyra genom näsan. Jag hör dom svarta fanorna vecklas ut och smattra i vinden. Det kvittar hur många affirmationer du tejpat på mina dörrar. Jag har blodsmak i munnen.
Du säjer Räkna till tie, du säjer Lugn, bara lugn.
Jag morrar. Vaderna beredda till språng.
Din hand mittemellan mina skulderblad, en långsam Konsumåtta, dina viskningar, som till ett litet, skrämt barn. Hyssj, hyssj, så, så.
Du stäcker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror att du tror att du räddar mej gång efter annan, och det älskar jag dej för. Att mitt blodtryck är lägre, stämningarna mot mej färre. Hur skulle jag kunna göra dej besviken genom att berätta för dej om lusten, kraften, ruset. Och lättnaden efteråt. Till och med skammen smakar gott.
Dina händer fortfarande i den liggande åttan på min rygg.
En fogligare rygg.
För nu.
Inte för alltid.

fredag 6 januari 2012

Verktygslåda

Den var din och du hade gjort den själv. En botten i ett annat träslag än överstycket. Överblivna trädelar, omsorgsfullt hopfogade. Spikar på raka led.
Den låg i Slängas-korgen, men jag tog den, jag som aldrig sparar, jag som aldrig rörs. En verktyslåda i två träslag, mjuk där du hållit den, en blodfläck från när du skar dej på stämjärnet, det breda sammetsärret över knogarna som vi följde med fingrarna när vi satt i ditt knä, du luktade oljegrus och dieselolja och gran.
Jag söker den doften fortfarande. Och hittar den aldrig.
Det är som det är.
Du brukade ha tjockhammaren i den. Den fann jag aldrig. Jag köpte en liknande på loppis i Skärhamn, inte densamma, men den duger. Jag ska ändå aldrig använda den, bara ha den där, som ett ben i ett relikskrin. Jag har din rubank, några spikar, en bit sladd med slitsad ände, det sista du gjorde, en skarvad lampsladd. Jag har fyllt på med egna grejer, lösa pärlor, en blyertspenna, ett Touche pas a mon pote-märke. Tyngdlösa saker. Dom passar där, ihop med ditt.
Ibland, när jag tar ner verktygslådan från översta hyllan i städskåpet, balanserar den på axeln, en flyktig doft av diesel, av gran, nåt som drar förbi, mest innanför mina ögon, ett slags samhörighet, kärlek.