tisdag 18 oktober 2011

Nåt du lämnat

Nåt blir alltid kvar. Jag kan inte säja det tydligare än så. En tanke som hänger kvar som en tröja över dörröppningen, en molekyl hat, en molekyl kärlek, en molekyl likgiltighet. När du går lämnar du alltid. Du tror att du går ren. Det gör du inte. Det var aldrig meningen.
Dina ord, genomskinliga som kranskommuner, kvar härinne, inte för alltid, men för en liten stund. Dina steg på hallmattan, skoterspår i nysnön. Du har gått, jag är ändå full av dej. Det kan du aldrig förstå. Du tror att du går ren.
Dina fingrar genom pälsen på hunden. Några hårstrån som ligger åt ett annat håll, inte fel, bara åt ett annat håll. Ett grepp om min midja jag ska minnas hela året. Jag håller andan.
Du tror att du går ren.

fredag 7 oktober 2011

Vag

Det kan ta timmar för dej att klä på dej. Inte så att du byter kläder, speglar dej, mer ett håglöst bläddrande bland kjolarna i garderoben, en blus för tung för att lyfta ner från galgen. En depression inför kängorna i hallen. En villkorslös kapitulation bland behåbanden.
En oläst artikel i gårdagens DN som måste läsas, här, nu.

Skymning när du stiger ner på gatan, en fosterhinna över himlen. Nånting drar förbi däruppe och du önskar du vore med.
Du önskar jag vore med.

Det sjunger i dej när du går, jag orkar inte mer, jag vill inte längre, du rör läpparna, åh, håll mig, nån. Du har inga konturer. Det är det där däruppe, det som rör sej, när du rör dej, tyngden i dej, tyngden däruppe, kommunicerande kärl, som gammalt, smutsigt tidvatten, svart som vigvatten.

Gryning när du kommer hem igen. Den som höll dej inatt menade inget med det. Han har redan glömt dej.
Du betyder ingenting.
Inget.