måndag 28 februari 2011

Monarkens måndag

Jag ser dom därnere, hur dom skyndar sej, halvklädda, halvkammade, en del följs av ljuset, andra åter på trottoarernas nattsida. Bussarna i en blå åder på gatan. Jag väntar på tomheten, på att dammet ska lägga sej, på att jag ska återinträda i mitt ämbete. Pyjamasjackan som en mantel, kaffekoppen en riksregalie. Nu är allt mitt. Alla döda hus, alla stilla gator, den släckta belysningen, allt mitt, allt styr jag över. Dom som går på gatorna går där med min tillåtelse. Jag väljer att se det så. Man kan kalla mej en ensam stofil, man kan kalla mej ett riktigt original och rysa åt min lukt, åt mina gamla kläder, min glappande lösgom. Man kan flytta sej ett par meter bort, från vindriktningen, man kan spekulera i alla gömda miljoner i madrassen. Jag vet inte. Jag bryr mej inte. Jag bryr mej bara om utsikten från mitt fönster mellan nio och fyra, tiden för min audiens, med ena handen utsträckt i en ädelboren gest, tummen och pekfingret åtskilda från resten av fingrarna. Att jag ser och att jag syns.
Att majestätet fortfarande uppfyller sina plikter.

fredag 25 februari 2011

Kom hit igen

Det finns tider jag borde passa. Det finns möten, små glödgade punkter runt omkring mej, där min stol står tom, där det blir ett kompendium över med mitt namn på, där ögonkasten faller ner i tomrummet som är frånvaron av mej. Jag klev av. Det var inte tänkt så. Jag klev av och blev stående och nu står jag stadigt, mitt hjärta i ett tvinnat färgglatt snöre, jag står här och allt är vackert. Jag står här, tidlös, full av medlidande för alla ni bakom mej, som har ett mål, en riktning, statister i min film, dagrar i skyltfönstret som jag ser in i och ändå inte. En skevhet som en varm hand i min korsrygg. En ton som spelas fel om och om igen, ett trasigt a på tangentbordet. Jag gjorde ett avtryck först nu när jag inte är med. Innan dess var jag helt osynlig, också för mej själv. Och nu kan jag inte se mej mätt på mitt hår, min haka. Jag vet exakt var min tyngdpunkt är, hur långt jag kan böja mej utan att falla.
Jag ska aldrig falla mer.

måndag 21 februari 2011

Sätt

Jag är nån annanstans, aldrig här, alltid där. Eller på väg dit. Oförmögen att samtala, oförmögen att fästa blicken och hålla den så. Jag är försökt, det har jag. Verkligen. Ja. Med piller, med långa timmar på schäslongen, med att bända kroppen, jag lyckades med Clownen, men jag var inte där, ingen medveten närvaro.
Jag var inte där.
Efter mina promenader vet jag inte var jag har varit, ofta saknas knapparna i min kappa, i min blus, klackarna snedgångna, gula fläckar på ärmen. Fönstren bryter solljuset i meddelanden på golvet, rader som ändras i takt med molnen. Det går så fort, jag står naken i draget, dricker ur ett gammalt glas, vatten eller sprit, lägger huvet på sned, kisar, läser, förstår hälften, förstår inget. Det är som det ska, jag ska inte få reda på allt, det är fortfarande för tidigt, jag måste förbereda mej bättre. Det är det jag gör.
Det är dit jag ska.
Så småningom.

söndag 20 februari 2011

Fan, fan, fan.

Och det bästa av allt, det värsta av allt. När vi träffas igen kommer du inte ihåg mej. Din hand på min axel, ett ormbett, en välsignelse, dina ögon i mina, precis så såg du på mej innan du förförde mej. Första gången. Jag har drömt om dej. Ristat in ditt namn på träd, i parkbänkar. Följt efter dej på håll. Jag leker med tanken, att låta dej leka ett tag för att sen avbryta, jag vet, jag kommer inte att avbryta, jag kommer att låta dej hållas, tills det börjar om igen. Men ändå. Din aftershave, samma som vanligt, citrus för renheten, sandelträ för kättjan, vanilj för hur dina fingrar smekte insidan av mina lår.
Du säjer nåt, nåt klokt om fotografen vars vernissage vi är på, bilder nånstans mellan ödslighet och kåthet, säjer du, ser på mej under halvsänkta ögonlock, väl medveten om att det borde börja pirra i mej, men jag blir varm på fel ställen, du sa det också förra gången, nåt liknande, nåt halvfräckt, vill få igång nåt, få mej att känna mina bröstvårtor styvna mot sidenet, ha halva inne. Eller hur du nu tänker. Du misstar rodnaden på mina kinder för upphetsning, du kommer närmre, din aftershave, den luktar inte längre, den stinker, ensilage, gällen mjölk, du har ett herpesutslag i mungipan som du försökt dölja med munsårsplåster.
Jag säjer nåt, nickar mot toaletten, men jag går, rakt ut och jag tar spårvagnen hem och jag vet inte vad som har hänt ikväll, det är en seger, en halv seger, men jag kommer ändå drömma om dej i natt, fan, fan, fan.

måndag 14 februari 2011

Efter tjuguen veckor

Efter tjuguen veckor faller jag av och du är inte här. Du är inte här. Efter tjuguen veckor kryper jag hem och fnittrar mitt dummaste under tiden. Och du är inte här. Jag somnar strax innaför ytterdörren, skorna kvar i dom sista stegen, jag snarkar och klär mej i morrontidningarna framåt fem. Jag hade behövt din svala hand på min panna, din röst som säjer Det gör inget älskling, börja bara om, du får tusen chanser till, och tusen till efter dom om det inte räcker.
Du är inte här.
Efter tjuguen veckor och en dag rör jag mej försiktigt, brustabletter och chips, en svag röst från radion om Maria Elisabeth Brenner. Efter tjuguen veckor och en dag invirad i mitt duntäcke, frossa och hallisar, en cigarrett, en cocacola. En långsam kväll med Andy Roddick mot Jo-Wilfried Tsonga på teven, bollarna i omutliga träffar på hardcourten.
Min svans mellan benen, mitt huve så tungt, min förlust så total.

Efter tjuguen veckor och två dar är du äntligen här.

söndag 13 februari 2011

nil by mouth

Komplicerat mönster, tunt garn, tjocka stickor. Du andas än så länge och när du vaknar vill du bara ha små apelsinbitar eller is att suga på. Du är torr i munnen och du har stora sprickor på hälarna. Jag lyssnar på dina andetag och gör ett omslag och en dubbel överhoptagning och jag är inte ledsen, bara otålig, precis som du. Det här tar för lång tid. Jag kommer aldrig mer att köpa apelsiner. Du får egentligen inte äta, det är nåt med din lunginflammation, du tål inte fast föda, men jag bryr mej inte om det, du får vad du önskar nu och jag undrar vad du tänker. Om du tänker. Jag önskar att jag kunde väcka dej, ta dej upp ur morfinet ett tag så att vi kunde prata. Är du rädd? Jag tror inte det, dina händer ligger stilla på gul filt, ringarna i brygga över uttorkade fingrar.
Jag vet att du ska dö, det vet du med, nu väntar vi bara, du har inte orkat lyfta ögonlocken sista timmarna, sekonderna har lämnat ringen, det är bara du och jag och en sjalstickning i limegrönt och en och annan sköterska i dörren, dröjande gummisulor. Du vill inte hålla mej i handen, jag har försökt, men du vill inte.
Jag gör ökningar och vänder arbetet nitti grader och när jag ser upp är du borta. Och jag märkte det inte. En gång höll du mej i famnen och sprang genom skogen, jag hade ramlat över ett gammalt, till hälften nergrävt taggtrådsstängsel och skurit mej illa, du sprang, jag blödde, ditt hjärta pickade i mitt öra, fladdrade, jag böjer mej framåt, stryker dej över kinden och ringer på klockan, det är stilla, du är borta, nu är jag kvar.

tisdag 8 februari 2011

Flickan och flaskan III

Hon går förbi så många systembolag hon kan hitta på vägen hem. Börjar i Linné, fortsätter förbi Grönsakstorget, uppför Avenyn, slutstation det nybyggda i Kulanfabriken via Olskroken. Hon är flickan med svavelstickorna som tittar in på värmen, ljuset och mänskorna som klirrar. Hon saknar suget, det gör hon, inte ruset, men suget. Hon saknar det första klonket i glaset. Hon saknar flaskorna som tennsoldater i sina hyllor, berättelserna i gräset som växer i Stellenbosch och i Barolo. Hon önskar att hon kunde släppa taget, ta en drink som alla andra, att hon slapp golgatavandringen, korset hon lagt på sina egna axlar. Det var enklare innan. Det är gråare nu. Hon är gråare. Strängrynkorna. I hennes huve en låtslinga, den smalare av Eldkvarnbröderna med sin ljusblåa gitarr och Ingen lätt match Bobbo, ingen semester.
Precis så.
Ingen lätt match. Det visste hon ju. Men att det skulle bli så, så. Så poänglöst. En fadd smak långt bak på tungan, en hjärna av papp. Långsamma kvällar med Peter Settman, med René Nyberg, hastiga nätter med djävulen själv, vinglasen diskade och avtorkade, undanställda. Äpplejuice och mineralvatten i skåpet.
Ingen lätt match. Mjölkvita timmar.
Ingen semester.

måndag 7 februari 2011

Cache coeur

Han pratar så fort. Jag sitter i den gröna sammetsfåtöljen och nystar i härvorna, trär upp hans meningar på krokar. Svarar på nåt han sagt för tie minuter sen. Han har redan vinglat vidare, långt bort, ett annat ämne, en annan tid. En antimakass från då har trasslat in sej i mitt hår. Han saknar henne. En gång saknade han mej. Hon har gått sin väg, tog inte mycket med sej, hon gick ren ur det där som var dom, det varma, förtroliga. Överallt i huset saker han rör vid, hennes plattång, hennes kvarglömda silverringar som sprätter som popcorn när han vänder soffkuddarna.
-Städa bort henne, säjer jag. Gör det snabbt.
Han ser på mej.
-Jag skulle lika gärna kunna ta livet av mej.
Jag rycker på axlarna, häller upp två fingrar sprit i glaset på bordet framför mej och han gör en grimas.
-Det är hennes glas. Drick inte i hennes glas, snälla.
Jag gör en grimas tillbaka, avstår, jag borde inte dricka, borde vara nykter nu, redo för nåt som ligger på lur i hörnen, som dammråttor, en lång sömn, ett sammanbrott. Vi två i järnsängen på övervåningen, en konstgjord åtrå, en svullen morron. Jag är här för mina gamla synders skull. Jag känner igen min pingvin på spiselkransen, den som säjer o-o när man tar upp och sätter ner den. Mina lakan är kvar i hans linneskåp. Jag har också gått ut genom den blå dörren. Han är en man gjord för att rusa till, högljutt och bullrigt, gjord för att lämna sen, under tystnad.
Utan kyssta avskedsbrev. Utan förklaringar.

Han har lagt huvet i mitt knä. Han gråter inte, inte ännu, han ska gråta sen, nu håller han lätt om mina lår, en värme mellan manchestern och hans händer, jag stryker honom över håret och viskar Allt, allt, allt blir bra, jag lovar dej, nu blir allt bra.

lördag 5 februari 2011

att gå som john wayne

Han ser filmerna; Rio Bravo, Den längsta dagen. Ser dom om och om igen. Ruta för ruta. Den där knycken med ena höften, släpet med klackarna i dammet. Armbågarna. Han är snart där, med otvättade chinos och boots som han köpt på Tradera. Lite för stora, men det är bara bra. Släpmärken i parketten, hopknölade mattor.
Hur han ska gå ut på Kungsgatan en lördagförmiddag, gå den fram och tillbaka, med en knyck på höften och en blick av aluminium. Han spelar Diligensen i slutet av träningen, det har blivit en ritual, John Wayne som Ringo Kid, en hjälte utklädd till skurk. Hur han går. Knyck, släp. Han får ofta stånd när han ser det, men det är inte så det är, det är nåt annat, en manlighet att vara stolt över.
Det är alltid rent.
Alltid rent.
Han linkar till soffan, drar av sej stövlarna, torkar svetten, gnider stället under knäet där protesen skurit in, sträcker sej efter fjärrkontrollen.

tisdag 1 februari 2011

Fyrcylindrig V4 med toppventiler

Hon ångrade sej på en gång. Och på raden underst stod det med schackrutigt pedanteri: Anmälan bindande. Så. Det var ändå elvahundraförti kronor. Inte för att. Men var det betalt så var det.
Hon tog V4:an till Vuxenskolan. Hon hade inte kört mer än tre, fyra gånger sen Tore kroknade över snöskoveln, hon grät en skvätt när hon satt i förarsätet, en skvätt av saknad, en skvätt av ilska. Hon var först på plats, ett par termosar på bordet i hörnet, en whiteboard med texten Välkommen till Tjejernas mekarkurs. Några Haynes i slarviga högar, Volvo 245, Ford escort, Saab 99.
Han påminde svagt om Tom Jones. Blå overall, öppen i halsen, guld i det lurviga, hon fick andas lite djupare, hjärtat for så. Karlar med hår på bröstet.
Dom var sju stycken, unga flickor och så hon själv, med skäggvårta på hakan och små fingrar, som prinskorvar. Och så var det Inge. Och det tog bara en vuxenskoletimma à förti minuter innan hon, gamla mänskan, var liksom räddningslöst förlorad. Innan nästa lektion la hon på hopklumpad mascara på ögonfransarna. Och tvättade bort den igen.

Och hon längtade till tisdagarna och dom gick så fort. Hon var den enda som ägde sin egen bil, så dom samlades runt hennes V4:a, motorhuven uppfälld med en provisorisk pinne. Inge nerböjd, visar fördelardosa, rotor, hans overall uppknäppt, dom unga tjejernas generade flin, själv hon kunde inte andas, fick hålla sej i.
Hans varma hand över hennes. Så byter man tändstift, bra, bra, du ser, du kan ju. Man behöver ju knappast vara raketingenjör. Skrattet, det mjuka och hur hon drömde sin egen hand innanför hans overall.

Dom gav honom ett presentkort på Mekonomen sista lektionen. Han blev glad, skär om kinderna, omfamnade, klappade. Hon önskade att hon hade vågat. Eller, kanske inte. Det hade nog blivit för krångligt. Och nu kunde hon ju byta däck och säkringar. Han fanns i hennes huvud och där gjorde han saker med henne som skulle fått Tore att baxna. Vackert så.
Mycket vackert så.