10.59

Jag vet inte om du är glad över att se mej eller om du visar tänderna som en hund. Kom hit, kom inte närmare.
Jag tror fortfarande på dej. Att det är vid dina fötter jag kan lägga ner det jag vill bli av med. Och fortsätta därifrån, upp, bortom. Det är bara det att. Att din utsträckta hand också har handflatan vänd mot mej i ett stopptecken. Att din andedräkt blir dimman mellan oss.

Jag har sotat ögonen ikväll. Sotat dom så hårt, med flit, för att lösa upp konturerna, det yttersta i ögonvrårna vattrar sej. Jag la ner några rader i min handväska, rader att läsa på toaletten i en paus undan dej. När jag går ut därifrån vet jag att du står bakom hörnet och väntar, att din kyss kommer att kännas som ett bett.
Att det enda sättet att få dej intill mej är att sträva bort från dej.

Det här är inte kärlek, inte lust. Det är nåt annat, nåt jag ännu inte kan sätta ord på. Den dan jag kan det, den dan ska jag kliva på bussen härifrån. Bussen som bara går varannan dag. Den som du försöker hindra mej att ta. Och som du samtidigt kommer att hjälpa mej ombord på.

Så nära, så nära, nästan där.
Nästan där.

10.58 Lag Anette Norberg

En gång har jag passerat Ailsa Craig. Där bryter man Blue hone, granitsorten i stenarna vi använder. Vi firade vår åttonde bröllopsdag, det blåste och vi hade druckit whisky i veckor, som en tuva torv långt bak i svalget.
Ön såg ut som en grindval som särat en smula på barderna. Jag hade tjatat om omvägen, för jag trodde att det skulle kännas, kanske i händerna, mina händer som greppat, vägt, borstat stenarna i så många år.
Inget speciellt.
Jag var besviken.

I finalen bar jag det metallicblå nagellacket jag fått av barnen. Jag tycker om att se på repriserna, hur nagellacket blänker. Och sista stenen, jag har aldrig gillat Cheryl, hur hon böjer huvet, andas in, suckar. Smala höfter. Kastar med håret, som hämtad ur Dynastin.

Dom kände igen mej överallt. There you go, skip. This one's on the house, skip. A true honour, skip. Senare återvände vi till Edinburgh och till St Giles och när jag tog första steget ut på golvet så kände jag stöten genom mina praktiska kilklackar. Blue hone, under mej, som en sten som kantrat in i sargen och som man puttar med bredsidan av foten ner till banans kant.
Hela katedralens golv, som tietusen curlingstenar, sovande sida vid sida. Jag föll ner på knä vid altaret, du tyckte att jag var löjlig, men jag gjorde det, jag föll ner på knä.

10.55

I det sista skäret sluter han sina ögon. Han känner det i benen. Det bästa han nånsin gjort. Tusendelar, hundradelar, sekunder, faller, glittrar framför honom, i isen han river upp med sina skridskor. Det är så tyst i hallen. Tyst som hemma. Nätterna på grön insjöis mellan Sloten och Lemsterland.

När han öppnar ögonen, lyfter blicken mot tavlan; DSQ. Ett programmeringsspråk han inte förstår. Han har sett det förut. Men inte som bihang till hans eget. Det var Jaacob van Duis en gång för nie år sen i ungdomscupen, det var. Men inte Sven Kramer, DSQ. Inte det. Gerards andhämtning bakom honom. Förlåt, Sven, förlåt, det var mitt fel, förlåt, förlåt. Han ser sina orange ärmar, han har alltid hatat den färgen, så jävla ful, det pilformade mönstret.
Förlåt.
En hand som slirar mot hans egen.

Ett skär på fel ställe. En natt räknade han antalet skär på tietusen meter, han har glömt det nu, så konstigt, trodde att han skulle komma ihåg det för evigt. Ett enda av låt säja tretusenfemhundra. Det kan inte stämma. Men hypotetiskt. Att vara snabbast men inte vinna.
Om han ändå inte varit snabbast.
Om han ändå fallit.
Förlåt.

Han sluter ögonen igen.

(DSQ=diskvalificerad)

10.53

Han är ett huvud kortare än henne. Det ser så ut, genom titthålet i dörren. Han sitter ett ögonblick hopkrupen på stegen, som en katt, sträcker sen högra sidan upp mot taket, balanserar, på en fot, hon håller andan, ramla inte, och stryker en vit linje i vinkeln mot taket.
Hon har läst att det kallas snobbrand. Och att en skicklig målare kan göra det på fri hand.
Så.
Han är skicklig.

Väggen har hon stirrat ut på länge genom livlinan i dörren. Där har vittnena stått och lutat sej på dörrklockan, mot en bakgrund av nyponsoppa. Hyresgästföreningen, barn med jultidningskataloger. Ringsignalen kopplade hon ur för länge sen. Det är inte svårt, bara man har en vanlig skruvmejsel och sitt förstånd i behålll.
Hon undrar vad det ska bli för färg. Och hoppas på himmelsblå. Hon skulle tycka mycket om det.

Han är kortare än hon trodde. Kanske två huvuden. Han äter sina smörgåsar i trappan, efter att först ha brett ut en tidning under sej. Hon kan inte se om det är Expressen eller Aftonbladet. Han har ost på smörgåsarna och ett plåster på höger knoge. En prydlig man, liksom nätt. Hon nuddar tanken att. Som att bjuda in en dockpojke. Nils Karlsson Pyssling. Fast nä. Men man kanske kunde erbjuda en kopp kaffe. Han arbetar efter en rytm som hon kan se, känna, nästan höra. Inga hörlurar, ingen radio. Han bär allt inom sej.
Det är stort.

Penseln i burken, lätta händer, en exakt mängd, inget spill, inget kladd. Tidningen under sej vid pauserna skyddar honom mot trappans smuts, inte tvärtom. Hon vill be om ursäkt för den usla städningen. Han sitter stilla, tuggar långsamt, ändå alldeles närvarande. Väggen är snart klar. Inte precis himmelsblått, mer grått, lugnande som hos en tandläkare. Bättre än nyponsoppan. Om han behövde låna toaletten.

Han skymmer henne för ett ögonblick när han tar fyra steg tillbaka och granskar arbetet. Han är nöjd, hon kan se det på hans rygg, den slappnar av. Vänder sej mot henne, som om han vet att hon varit där hela tiden, drar med sin trasa över hennes dörr. Sen. Borta. I en vissling.
Hon står beredd med kaffet i den bästa muggen innanför titthålet. Det blev inte av. Nästa gång. När han återvänder för att måla en bård. En bård av vita måsar.
Det vore vackert.

10.49

Hon vet.
Hon borde flytta.
Se nåt annat. Upptäcka nåt nytt, återupptäcka sej själv. Göra sej själv den tjänsten.
Inte gå här och.
Plåga sej själv.
Plåga honom.
Och lyfta blicken för att se ett välbekant, åh, så välbekant ansikte, ett sätt att hålla armen runt den andras midja hon känner igen, för i det har också hon gått.

Minnen som vassa piggar, som släta sockerbullar.

Hon vill hålla honom alert. Inte riktigt veta när hon kan tänkas. Ett par rader bakom dom på bion. Banan bredvid, byter till ryggsim när han gör det, och sen tillbaka igen.
I en tröja han gett henne på en särskild dag. Hon står där, nästan bredvid dom, sjunger lågt med i deras sång, always waiting for something lasting, ormar med armarna mot taket, röda plastringar runt handleder klirrar, klirrar, klirrar. Minns du hur vi kysstes, det tog aldrig slut. Han tar det bra, den andra mindre bra. Hon har gråtit en gång, rest sej häftigt, gått iväg, oräkneliga.

Vännerna har försvunnit. Det gör henne inget. Dom var ändå hans från början. Den sista kom för att prata, övertala, på hans uppdrag, hon öppnade bara dörren, stod där med sänkt huvud medan han gick. Sänkt huvud, för att dölja leendet.
En seger, en liten, men viktig.

Inte flytta.
Hon har alldeles för roligt för det.

10.48

Så nära det absoluta mörkret man kan komma. Härnere föds han och återföds. Han har släckt pannlampan, det räcker med ena handens fingrar mot tunnelns vägg. Han har åttahundraförti meter kvar tills han är framme. Ett akut fel på transformatorn under Rosenlund. Nu går han med kanalen brusande högt över sej. Out of the blue and into the black.

Han är försiktig med att anmäla sej frivilligt. Han vill inte få ord om sej att vara eljest. Men i mörkret vecklas han ut, tung kropp förvandlas till Peter Pan. Han har suttit på kvällarna, efteråt, och velat dela det, om så bara med en penna och ett papper. Det har han slutat med. Hans ord, nån annans. Han fick tillbaka bunten och ett artigt brev och han stod inte ut med tanken att nån suttit och poängsatt det som är hans.

Han är framme. En liten stund innan han måste tända och börja felsökningen. Han släpper väggen, yr och rusig. Tjuguåtta meter ner.
Han i världens mitt.

10.47

När vi möts är vi olika. Efter promenaden, efter strosandet är vi åter lika. Därför har jag inte slutat att hoppas. Därför envisas jag med att stjäla ett par timmar av din tid varje månad. Jag fyller rösten med så många stenar jag kan och lägger dom på rad i utrymmet mellan oss. Du kommer alltid. Kanske trög, kanske nödbedd. Men du kommer dit.
Vi möts under vitsippan.
Du går lätt, med stora steg. När ormgranarna tar vid har du fallit in i mitt tempo, du har saktat ner, du låter höfterna gunga refrängen i min sång; rull, rull, duns.

Vi pratar inte mycket. Let the body do the talkin'. Nej. Inte precis. Även om jag skulle vilja.

Jag gömde en lapp med våra namn i näsduksträdet när det blommade den våren. Davidia involucrata variant vilmoriniana. Jag ångrar att jag inte valde ett mer beständigt material. Vi hade sett en film som hette Carne, carne! som handlade om en slaktarfamilj och jag tog biljetten, skrev dej och mej på den och la den i den lilla håligheten strax ovanför trädets rot.

Vad längtar jag efter. För du har aldrig älskat mej. Inte heller har du låtsats det. Du är det ädlaste jag vet och du plågas av min kärlek och att jag aldrig verkar ge upp. Ändå känner du ansvar. Och en skuld. Den är jag tacksam över. Jag är inte lika god som du, och utan skulden skulle du ha slutat besvara mina samtal för längesen. Skulle du inte vika undan när jag åter gör ett klumpigt försök att kyssa dej vid Systematiska fältet.
Skulle du redan ha gjort narr av mej.
Men det gör du inte. Jag vet det. Du lämnar hennes säng, låt vara för bara några timmar. Men. Det händer. Och du anpassar dej efter mej. En uppriktighet, en del skulle kalla dej naiv. Det skulle inte röra dej i ryggen.

Jag tror att vi fortsätter. Du och jag, höfterna som snuddar vid varann nån enstaka gång. Du kommer att berätta om dina barn och jag kommer att fortsätta försöka kyssa dej. Nåt beständigt.
Det kanske är det jag vill ha.
Kanske det jag längtar efter.

10.46

Salong Glamour.
En trasig neonskylt som ingen orkat skicka på lagning. Så, om man ska vara noga står det Salong G am ur. Men det gör inget. Alla vet. Är på Glamour, säjer man, med det för orten typiska tjocka l:et. Har gått till Glamour för att lägga håret.

Hit kom 80-talet, det bespottade, det kuriösa, hur såg vi egentligen ut och vad hade vi på oss, och gav sej egentligen aldrig av. Mona-Lisa, damfrisörska, i spandex och tuperad lugg. Med Jon Bon Jovis autograf på en servett från Scandic Malmen. Hon förlät honom aldrig för att han klippte av sej håret sen, detta vackra hår, en dödssynd.

Man kan skratta åt det när man åker förbi. Bilderna i fönstret, Christine Brinkley i clinch med en urblekt röd tub Wellaform. Man kan gå till en hårstylist inne i stan och bli blåst på sjuhundrafemti spänn och se ut som en assymetrisk zikkurat när man går ut och blinkar mot det skarpa vårljuset. Eller, man kan gå till Mona-Lisa som vet allt om alla därhemma, som masserar din hårbotten med mjuka händer och tar hundratjugufem för ett knullrufs.

Men det är inte det.
Det är hur hon sjunger dej hem, sjunger dej tillbaka genom tiden, genom åren. Ditt första sommarjobb. Arton spänn i timmen för att sopa upp hår och hämta leveranser, men ni satt mest och fikade Loranga och dammsugare och hon lät dej smaka nån enstaka Right. Hur mjuka hennes bröst var i tröjorna av angora hon stickade. Gula, rosa, aprikos.
Luddet som följde dej i flera år sen.

När du väl kommer tillbaka har ytterligare en bokstav slocknat i skylten.

10.44

Hon ler, döljer dyningen av ilska som rullar i henne. Rullar in, drar sej ut igen, ett baksug, en sekunds väntan på nästa våg.
Hon plockar i sej av förolämpningen, som vore den gåslevermousse. En liten tugga i taget, smälter den i munnen, lämnar kvar nåt oljigt bakpå framtänderna, och så plötsligt alldeles mätt, trots att man ätit nästan bara luft. En blick på pendylen. En timma till. Sextio minuter, trehundrasextio sekunder, nä, tretusensexhundra sekunder. Blir det. Det kan hon klara.
Och ett sår varannan minut. Tretti till. Ja.

Ett tropiskt hav, klänningar i korall, akvamarin, guldfisk. Vithajar med smokingflugor som servetter om halsen.

Ett större leende, bredare, slukar huvet snart, blod i vattnet, dom luktar sej till det, flockas runt henne, alla vill ha en tugga. Hennes kött är gott, så överraskande mört.
Jag var där, jag åt av henne också. Så går det när man inte har vett att hålla sej borta. Trots det som hänt. När man tycker att man har rättigheter. Det funkar inte så.

Hon stannar tills pendylen gett ifrån sej en spröd hostning. Taxin är redan beställd. Hon går med stil, ska dom komma att säja sen. Trots sönderriven klänning, trots blodförlusten. En motvillig beundran. Hon har nåt. Dom säjer det, för dom vet att det var sista gången. Då kan man kosta på sej det. Och hon blev inte arg, log bara.
Det är klass.
I hallen dallrar hennes avskedspresent, den starkaste förbannelsen hon vet. Uttalad baklänges, i ett omvänt steg. En kvarlämnad nagel på toaletten.
Och ursinnet, avtorkat på gästhandduken.

10.43

Halvfyra på morronen. Jag är beredd. Jag sover inte tungt, inte längre. En fot i golvet, ett finger på grön lur.
Du gråter. Du har inte sovit.
Ni pratade igår.
Han fick dej att lova saker du inte kan hålla. Han fick dej att längta tillbaka till botten, där du låg på dina knän på slutet, du fick be att han skulle sluta slå barnen.
-Men inte mej, säjer du. Aldrig mej.
Sista hela sömmen. Allt annat är trasigt, osytt, allt annat är undanlagt i väntan på våren, i väntan på att underhållet ska komma i tid, i väntan på att tillvaron ska skeva sej tillbaka i rätt läge.
-Jag bad aldrig att han skulle sluta slå mej, säjer du igen. Jag tiggde aldrig om det.

Du bär och vi försöker hjälpa. Men. Du får bära det osagda också. Våra förebråelser. Hur det ser ut i badrummet, i köket.

Ni pratade igår och du har tagit ett kliv bakåt, in i det varma, ljuva, vidriga. Det du har kämpat emot så länge. Du saknar. Du längtar. Det var bättre, inte bra, alla har det dåligt ibland, men det kan bli. Kanske. Möjligheten finns. Du kan göra annorlunda, göra om, göra bra. Du kan bli snäll. Snällare. Du säjer att du är svår att leva med och jag hör hans ord och nåt mer, att du redan bestämt dej.

Jag gör som jag brukar. Tankar bilen, laddar telefonen. Sover en stund på eftermiddagen. Rensar i kalendern. Tänder fyra ljus i Hagakyrkan. Ett för dej, tre för barnen.
Vakar, väntar i tystnaden, låt den komma, den stora explosionen.

10.42

I natt gick isen. Jag märkte det inte först, jag hade sovit dåligt, drömt igen. Hundarna sitter på parkett, tysta och ändå inte. Jag klappar den äldsta, märker hur musklerna minskat ännu mer på bakbenens kotletter. Snart, så. Men inte på ett tag. Låt det ta ett år till, tänker jag och höjer blicken för att se om det är blåmesarna dom fixerar eller kanske en ekorre, ett rådjur.
Det är isen dom ser på. Som en pågående seriekrock med bruna, vita lastbilar. Älven full av flak. Dagar som dom här släpper hundarna inte isen ur sikte. En oro. Och på kvällarna sover dom vid mina fötter, en sällsynt lycka.

Jag trodde länge att kärleken hade en bestämd form. Nåt man kunde böja och blanda, det röda och det vita i polkagrissmet. Med en bestämd massa, ett bestämt uttryck. Ett ansikte, ett kön.
Nåt man kunde skrapa upp med en tillräckligt vass degkniv och blanda igen om nåt gått fel. Eller sälja som andrasortering.
Jag lägger på en skiva, en raspig vinyl, nåt trasigt, ofullständigt, vackert som isen därute. Art Pepper, hög som pylonerna på Brooklyn bridge. Och ändå detta ljud. Som du. En gisten svängdörr, en trappa som tar slut innan man kommit ända ner. Ända upp.

Jag väntar fortfarande. Inte för att jag inte kan nåt annat. Utan för. Nej. Dit har jag inte kommit, inte än.
Jag följer vädret och hundarna, och när jag sätter mej i den röda fåtöljen vinklas deras öron i samma form som murklorna vi fann på hygget. Som om dom väntar på samma sak. Hundar lever i nuet, sa du. Du borde med.
Ja. Och ändå inte. Det vet jag bättre än dej.
Och visst skulle jag kunna ta mej samman. Jag är inte för gammal, inte för ful.

Men jag förstår inte varför ensamheten inte också skulle kunna få finnas.

10.40

Bittersött, svart, som en bit Guanaja. Nästan-gråten som en kittling vid näsroten. Ditt avtryck i böckerna jag öppnar. Sidornas kanter försiktigt avrivna, du äter papper. Jag älskade det redan från början. Det gör inget att du stympat mina bästa böcker, faktiskt, det gör inget. Det är som en nattvard. Här, tagen, äten.

Du har ätit dej igenom En lämplig ung man, Fröken Smillas känsla för snö, Garnet Hill-trilogin. I en deckare: Vi ses den nittonde november 2008. Ett datum som kommit och gått. Ett telefonnummer i den första bok du lånade. Staden som försvann. Några rader. Ring mej när du inte kan sova. Jag hittar dej. Jag kommer alltid att leta rätt på dej. Ett löfte som ett duntäcke att lägga sej under. Liftarens guide till galaxen. Du och jag i snön, på liggunderlag, med en bättre kikare hade vi kunnat se Betelgeuse i natt, säjer du och dina kyssar smakar cellulosa.

På pärmen till Blonde; Monroes hemlighet var små gyllene fjun som växte i hennes ansikte och gjorde henne vacker på kort. Du har likadana fjun och jag har räknat vartenda ett.

Det sista året, tysta stunder skavfötters i soffan med varsin bok. Sällsynta stilleståndsdagar innan kriget tog fart igen. Jag minns vad vi läste. Du Anais Nins dagböcker och jag. Sju vägar till bättre självkännedom.
Flow.
Bokhögar på sängen i det som var vårt sovrum. Jag sover inte där längre. En installation över nåt som varit, som aldrig kommer igen.
Jag står på tå, väger bakåt, framåt, tar upp en bok, river av en bit papper och börjar tugga.

10.39

Det är bara dina tankar jag tyder. Ingen annans. Det är bara din linje jag ser och följer, tunn, klibbig, samma färg som kolasnören. I andra mänskor har jag gått vilse, som dom misslyckade skolorienteringarna där tecknen för ruiner, höjder och branter inte gick att skilja från varann.
Du går igenom mej.
Du klyver mej på mitten.

Jag tror inte att du läser mej på samma sätt. Det behöver du inte. Jag har alltid burit allt jag är utanpå. Tankarna rinner rakt ner från pannloben till stämbanden. Jag tycker om att tänka på det så. Som en vätska, inte helt olik fryskall flaggpunsch, trög och söt.

Jag vädrar som en halvvild hund i skymningen och din doft kommer till mej, rak i ryggen, en toppnot av gröna blad och vanilj. Jag vet vad du rört vid idag, redan innan dina fingrar griper efter mina. Jag vet vad du har sett, vad du äcklats av. Hur du har frusit. Jag kan höra ekot av dina leenden. Dom är inte många, men dom lämnar avtryck, tunt etsade runt din mun.

Nånstans därborta, en bit längre fram, där är dom, dagarna som jag har lovat dej.

10.37

Gånge denna kalk ifrån. Så vackert, så starkt. En hädelse nästan att tänka det, utan att det är påsk. Men han använder det ibland. På flygplan, i åska eller turbulens. När han vaknar mitt i natten, med en het ugnslucka i bröstet. Låt det inte vara min tur ännu.
Denna kalk, låt den gå ifrån mej.
Snälla.

Han är inte religiös. Men han är Jesus ibland. I den tunga tystnaden under Getsemanes urgamla olivträd. Dom var gamla redan då. En del av dom bär fortfarande frukt, efter nästan tretusen år. Hibiskus. Lagerträdens ansträngda andhämtning. När alla sover runtom, fast man ber dom att vara vakna med en, för den här natten är för svår att bära ensam. När det bara är han och Leoniderna ovanför som fräser obekymrat genom atmosfären. Herre, gånge denna kalk ifrån mej.
Om det passar dej.
Tack.

10.36

(a-klonk-a-klonka)
Innan.
Å, vad hon längtar. Hon öppnar skafferiet flera gånger under dagen. Kryptonitljus som tar sej rätt igenom cellväggarna. Inte före klockan sex. Ett par glas under tiden som hon lagar mat. Resten av flaskan till middagen. En flaska till
(a-klonk-a-klonka)
att ta med sej in framför teven. Som när man tar en god vän under armen, om man halkar på en skarv i gatan.
Och färgerna. Radhustegel, purpur, terracotta. Hon väljer flaskor med kork, längtar tillbaka till den riktiga korken, men föredrar ändå plast framför kapsyl. Hon är ingen Koskengubbe. Det ska vara korkskruven hon köpt i Frankrike, när hon reste till Laguiole i Aveyrons. Den kostade 4700 franc. Och inget boxvin, det bara pyser när man öppnar.
(a-klonk-a-klonka)
Dom första dropparna i glaset. Det lätta trycket innanför trumhinnan. Hon är kissnödig, men hon märker det inte.
Den tredje flaskan vid datorn, romanen hon skriver. Den hon bara kan skriva, med håret på ända och ett glas i handen. Den som går i papperskorgen dan efter. En ny dag. En ny väntan på.
(a-klonk-a-klonka)

Mommy, mommy, I won a prize!

Från Marmoria, Puffens motsvarighet till Roger Federer.

Skickas vidare till sju bloggare: Mia, Razaha, Mitt liv, min sanning, Balkongbloggaren, Sopkarusellen, Tjotten, Cissi. (Jag KAN inte göra direktlänkar för jag kan bara inte, men adresserna finner ni i slutet på inlägget.)

Ochsåvardetsjumindrekändasakerdårå:

Jag är en jävel på att sticka avancerade tröjor och sjalar.

Jag tycker om att byta däck på bilen.

Jag tänker inte fira nån mer hysterisk jul, från och med i år.

Ibland lyssnar jag på Josh Groban och gillar det.

Jag har supit bort Jakob Hellman när han var förband åt Wilmer X, alldeles i början av sin karriär och gärna ville följa med mej på efterfest. Men jag orkade aldrig gå tillbaka och hämtade honom.

Jag har röstat på miljöpartiet för mannen jag var så kär i ville det (dom kom ändå inte in i riksdagen det året.)

Jag tycker inte att champagne är särskilt gott, men jag låtsas det.

Adresserna:

pixeljag.blogspot.com
cissi0224.blogspot.com
skrivklotter.blogspot.com
sopkarusellen.blogspot.com
miasblogg.com
novellbloggen-razaha.blogspot.com

Balkongen hittar jag inte just nu, men den kommer. Sen.

10.34

Johan är hårig. Det ser inte stickigt ut, inte alls. Mer som ludd. Mjuka, bruna virvlar, upp ur skjortan, når nästan till hårfästet i nacken. Han har hoppat in för Jocke, som blev av med två fingrar i förrgår, en halv sekund tappad koncentration. Men ändå.
Två månader, sen som volontär till Nicaragua, en internationell brigad. Dom ska bygga broar i regionen runt La Libertad. Jag tycker att det låter vackert. Broar till friheten.

-Lyssna.
Han har en sliten freestyle, en Sony, gul, vattentät. Det enda monument som passar vår tid är socialismen härdad i strid.
Jag lämnar tillbaka lurarna, nickar. Jag lär honom hushållspapperet idag. Imorron dasspapperet, sen ska han jobba själv. Han har ingen overall, bara grå mjukisbyxor och en kraglös skjorta.

Daniel Ortega föddes i La Libertad.

-Vad är det för nåt?
Jag nickar mot freestylen.
-Nynningen, säjer han. Totta, Goldberg, Nikke Ström. Gillar?
Ja. Jag gillar. Och han lämnar mej blandband efter blandband den sommaren, Dan Berglund, Röda Bönor. Stones. Please allow me to introduce myself. Träd, Gräs och Stenar. Jimi Hendrix. Jag tuggar, spottar ut somt, sparar somt mot den känsliga delen av gommen.

Jag har undrat vad som hände sen. Om han blev kvar eller kom tillbaka. Han finns inte på Facebook, jag har bara hittat ett gammalt foto från en veckoslutskurs på Bona. Han ser smutsig ut, men jag vet att det är hår, bara hår.