90

Det är han och jag på var sin sida av ett berg av böcker. Jag har nålfilt under mina bara fötter, han bär omaka strumpor och mjuka gubbskor. Hans doft kommer i andfådda puffar över bordet, pannkakor, bokmal, en och annan cigarrett. Galonet på min stolsits häftar fast på baksidan av mina lår. Varmt ute, på gräsmattan utanför universitetsbiblioteket ligger dom som borde sitta härinne.
Med oss förhåller det sej tvärtom.

Vi har hållit på med en löjligt försiktig vals, hur länge är det nu, säkert sen i höstas, mer än ett halvår. Hans ansikte sköljer i rött när jag försöker hålla kvar hans blick mer än en nanosekund. Jag har bråttom. Han vill suga märgen ur det här. Ögonfransarna, långa för att vara en mans mot kinden. Ärr på handlederna, det visste jag innan jag såg honom. Det är en doft han också sänder ut, och hans alltför korta skjortärmar säjer att den doften skäms han inte över. Jag älskar honom redan för den sakens skull.
Han läser tysk filosofi. Jag lägger min panna till ro på lagboken varje kväll och har numera ett permanent kainsmärke i pannan. Jag tycker om det, allt annat på min kropp är felfritt och insmort och daltat med, men det märket är fult och illande rött och min gåva till honom på andra sidan bordet.
Det är inte svårt att förstå.
Knappast för honom heller. Tror jag.
Hoppas jag.

Jag sneglar på klockan. Stängersnartstängersnartstängersnart. Vad ska jag säja. Ska jag stoppa på honom en lapp som vore han klagomuren? Och hoppas på att bli bönhörd? Jag går på toaletten och känner hans ögon i ryggen hela vägen. Det här är ett återkommande inslag i vår dans. Nu ska han få tid på sej att samla ihop sina böcker och gå. Så att det inte blir pinsamt. Jag stannar kvar och sköljer mina handleder i kallt vatten tills dom domnar. Räknar skarvarna i golvet på min väg tillbaka. Han är kvar, han är inte kvar. Kvar, inte kvar. Kvar. Inte kvar.
Kvar.
Han sitter kvar med röda fläckar på halsen, men han håller min blick stadigt och varmt. Ett litet djur lägger sej till rätta i mitt knä. Vi säjer inget. Ett daller i luften. Packar våra böcker, ser på varann, går iväg. Nästan i takt. Han med en liten vridning utåt med ena foten som om det är nödvändigt att ha en flyktväg klar. Jag ser det. Det är okej.
Väntar på hans röst.

86

-Vad var det som hände?
Han tittar på oss med sina diskvattensögon. Denna ständiga förvåning. Jag har inte riktigt kommit underfund med om han sårar oavsiktligt eller med flit. Efter denna korta tid har han trampat, klampat, sågat i alla våra ömma tår. Jag är helt övertygad om att statens haverikommission snart måste alarmeras. Nu har han dragit en vits om självmord inför Christina, vars schizofrene pojkvän hoppade från det högsta hustaket i Kortedala han kunde hitta. I förra veckan. Han landade på semmelkartongen Christina köpt med sej hem.
-Oj, vad hände nu, säjer han. Ojojoj. Sa jag nåt fel eller är det röda veckan. Hä. Hä.
Det där gnisslande skrattet. Som att bita i aluminiumfolie.

Jag tror att jag som chef snart måste gripa in. Det är mitt ansvar. Jag har försökt prata med honom, men han sätter bara upp det där blanka ansiktet och anklagar mej för att vara humorlös. Visst är jag sträng, men jag kan minsann också skoja till det ibland. Eller.
-Jag är en tillgång, säjer han. Lättar upp stämningen bland alla deprimerade klimakterietanter.
Jag rycker till. Hur vet han det. Har mina vallningar avslöjat mej? Mina östrogentabletter? Har han gått igenom mitt skrivbord?

Det är myteriet på Bounty. Jag har fått en lista med ett ultimatum. Men han är inte längre provanställd och företaget går bättre än nånsin. Han är dessutom systerson till ägaren, så den vägen går det knappast. Inte arbetsbrist, ingen idé att köpa ut honom. Han är bra på det han gör, han är en arbetsmässig tillgång. Jag grubblar. Missköter mina plikter. Beställer ett litet piller på nätet och lever sen i skräck för vad det ska vara för nåt. Att polisen ska hämta mej. Men då sväljer jag det själv, har jag bestämt.
Jag har egentligen redan bestämt mej för att ta livet av honom. Jag ser ingen annan utväg. Tiden rinner ifrån mej, brevet innehöll ett sista datum.

Vi träffas i porten. Han har bytt om till träningskläder och ska gå till företagsgymmet i källaren, jag har varit hos styrelsen.
-Du kunde må bra av att följa med ner och träna, säjer han allvarligt och låter blicken fara över min tältliknande klänning.
Det är nåt som klickar i huvet.
-Jag följer med ner och kollar, säjer jag. Har aldrig satt min fot därnere.
-Hä hä, det märks, grymtar han. Vi står för nära varann i hissen, han studerar min byst som om det vore en utrotningshotad art.

Vi har minnesstunden på kontoret. Christina låtsasgråter ner i näsduken, men jag ser att hon egentligen skrattar. Gymmet ska vi göra om till ett förråd, ingen kunde väl veta att maskinerna var av så dålig kvalitet att dom skulle råka falla över den stackars mannen och krossa hans skalle.
Vi äter tårta, det är så lugnt och skönt. Jag är tillfreds, livet är härligt. När jag går tillbaka till mitt rum står Erik, vår itansvarige där.
-Vi måste prata, säjer han. Han har en rädd men samtidigt girig glimt i blicken. Vi, jag installerade en övervakningskamera i gymmet, nån hade börjat plocka med sej saker hem.
Eller så kanske det var för att du skulle titta på dina kvinnliga arbetskamrater, ditt perversa äckel, tänker jag.
-Så, hrm, kanske en löneförhöjning, säjer han. Ett engångsbelopp, en sisådär hundratusen, kanske.
-Kanske inte omöjligt, säjer jag. Du är ju mycket duktig.

Jag har pillret kvar.
Ikväll ska jag ge Erik medicin.
O ja.

85

Här är platsen.
En bottenlös tjärn, ett ställe i ständig skugga, oavsett hur starkt solskenet därutanför är. Hon sitter som en överårig Tuvstarr och stirrar ner genom grönt slem, som avokadoskum på ytan. Hennes farfars morbror lär ska ligga här, tog sin bästa ardenner med sej, hennes egen farmor tog Gillis på ryggen och hotade att hoppa i när rösterna i hennes huvud skrek sej hesa nån natt. Säjer dom. Akta er, har dom alltid sagt. Gå vart ni vill, ni äger skogen, allt det här är ert. Bara ni inte. Så hon gick dit. Inte dom andra. Men hon.

I början luktade det. Gammalt blomvatten, kompost, kyrkogård. Bottenlöst. Hon gillar ordet. Ett inverterat universum, inget slut, ingen botten. Inget solitt att ta avstamp ifrån, bara armar och hår på de längesen drunknade.
Nu känner hon inte längre nån lukt.
En gång gick hon hit i samma ärende som sin farmor. Hon minns inte längre hans namn, Hasse, eller Henrik, ja nåt sånt, men hon minns smärtan som satt kvar så länge under ena bröstet. Hon stod på kanten och försökte få armarna att falla före, rakt ner genom det gröna, men inget hände. Det var som om nåt höll henne tillbaka. Platsen. Det är inte här det ska ta slut, sa den, och hon var friskare när hon till slut gick därifrån.

Mossa, gräs, barr. Jungfru Marie nycklar, på försommaren liljekonvaljer. Låg syrehalt i luften. Den är full av nåt annat, nåt hon inte kan sätta ord på. Men som smakar tröst.
Glömska.

84

Jag behöver inte ens putsa skärmen. Det räcker med att jag spottar på fingret för att torka bort en fluglort, så dyker Arne upp. Med sina konster, sin sängkammarblick, rösten som lovar mej allt.
-Stick.
-Du är så snål mot dej själv.
-Jag vill inte prata med dej. Den enda önskan jag har är att du ska försvinna ur mitt liv. Eller i alla fall ur min dator.
-Det är den enda önskan som aldrig kan slå in.
-Jag trodde inte att det fanns några undantag.
-Ett finns det. I enlighet med den fjortonde paragrafen i kalifens heliga lag rörande andar i flaskor, i speglar, i brödrostar och annan likvärdig apparatus.
-Hittar du på nu, Arne?
Arne är tyst en tiondels sekund för länge.
-Jag trodde inte att andar fick ljuga.
-Andar får det mesta. I enlighet med den artonde paragrafen i kalifens.
-Arne.
-Just det. Jag ljuger ändå.
Jag ignorerar honom en stund. Till slut börjar han sjunga Come closer, caracaramia. Han vet så väl var mina smärtpunkter sitter.
-Käften.
-Allvarligt. Du skulle kunna få allt. Och om du inte vill ha nåt för egen del, önska dej slut på krig eller cancer, eller ett slut på Anders Borgs hästsvans.
-Jag tycker att han är läcker.
Arne blir tyst.
-Krig då, säjer han till slut. Hjälp flyktingarna i Darfur, släpp ut Aung San Suu Kiy. Gör nåt, för fan.
-Gör det själv, säjer jag. Jag vill bara.
-Aha.
-Jag sa inte att jag önskar.
-Jag är en modern ande, säjer Arne. Och känslig för dom flesta verb.
-En sak bara, säjer jag. Om jag skulle köra den här laptopen till skroten, skulle du försvinna då?
Han ger ifrån sej ett ljud som om han filar sina tånaglar.
-Troligen inte, svarar han. Eller så skulle jag hoppa in i nåt annat.
-Nån annans dator?
-Förstår du inte, säjer han och nu är rösten ett brynstål. Du är den enda som stått emot mej. Du om nån känner väl lockelsen i att jaga det man aldrig får. Tror du inte att jag också har önskningar som jag vill uppfylla?

Tre veckor senare skrotar jag datorn. Jag är särskilt noga med att förstöra moderkortet. Jag sover gott den natten, men drömmer om en lottovinst och häpnadsväckande slanka lår. När väckarklockan ringer famlar jag efter den. Hör en bekant röst.
-Sovit gott? Vilken härlig morron. Nåt du önskar?

83

Hon sneddar över torget, där McDonalds slår sin pisgula dubbelbåge över entrén till gallerian. Hon har tränat på det här. Stadiga, fina steg. Två tonåringar hukade över varsin bricka. Titta på dom. Lugn blick. Sen. Det varma uppför ryggraden. Klådan över kroppen. Hon knackar på fönstret. Dom hör inget först, är inpluggade med vita sladdar, som sondmatning, rakt in i huvet. Hon knackar hårdare. Får inte.
Men måste.
-Det kan vara nålar i maten, hörni. Ät inte, det är farligt.
Ett nervöst ketchupleende. En tugga till.
-Snälla, låt bli. Akta. Det är en nål där, du kommer att dö.
Det kommer ut nån, i ett baksug av härsket fett och ber henne gå. Han har fickorna fulla av nålar. Han griper efter henne för att sticka henne, hon värjer sej och backar. Snubblar över en barnvagn och får ett ovänligt ögonkast av en mamma som älskar säkerhetsnålar. Raka motsatsen till säkerhet. Lättare att upptäcka en vanliga nålar, men skenbart ofarliga. Därför lättare att förbise.
Hon tar sej hem. Rabblar högt för sej själv det hon lärt hos terapeuten. Det får henne bara mer nervös. Söker igenom kläderna efter vasst. Där. Hon sticker sej under nageln. Det var visst bara en pappbit. Det tar lite tid att få undersökningen klar men det får det vara värt. Hon blir lugnare efteråt.
Sönderdelar falukorven och bestämmer sej för att avstå från bananen hon brukar avsluta sina måltider med. Hon ser framför sej hur den där rödhåriga på Konsum, han med den blöta munnen, glider med fingrarna utmed skalet och hur han försiktigt pressar nålen in längs med sömmen. Jo. Hon vet hur det går till.
Hon tappar upp diskvatten och sänker ner händerna. Nu var hon oförsiktig. I vanliga fall brukar hon fösa undan skummet med ena handen och inspektera diskbaljans botten.
Hon ler.
Lever visst lite farligt idag.

82

Hon har bara träffat en person. Hittills. En person som visat henne till hennes rum. Kvinna eller man osäkert. Hon eller han har lovat att återkomma. Hennes skrivbord är tomt sånär som på ett par gula blyertspennor. Esselte 2.5 HB. Tuggvänliga.
En dator, något ålderstigen, lite gisten. En stol som har tappat snurrfunktionen. Grått golv, grått som hennes andedräkt.
Det luktar kaffe som stått för länge på värmeplattan. Bränt, som svart bensin.
En låt som går på internradion. I kissed a girl and I liked it.

En hurts med fyra lådor. Tomma lådor. En låda är låsbar. Det är bra. Ifall man får hemligheter att gömma. Kärleksbrev, tuggummipapper. Bra att vara beredd på det mesta. I kissed a girl just to try it. Nu är det lunch och fortfarande tomt i korridoren. Lätt att bli bortglömd första dan. Kanske dom andra är på utbildning. Klockan går mycket långsamt. När kan hon gå hem? Fyra. Fem?
Aldrig?
En alltför torr smörgås, en alltför blöt yoghurt. Skinka och jordgubb i en kladdig smet i gommen. Nu är det tystare än nånsin i korridoren. Hon är kissnödig, men hittar ingen toalett. Vågar inte gå för långt. Kissar till slut i en tom blomkruka på rummet. Försöker ignorera den fräna, söta stanken. Venus har stigit upp vid sidan av månen.
Fem över fem.
Samma låt om och om igen.
It felt so wrong, it felt so right.

Hon samlar ihop sina få saker, sätter på sej kappan, virar halsduken runt nacken. Väntar.
Don't mean I'm in love tonight.
Är ut åt höger eller vänster. Hon tycker att hon hör röster nu när skymningen faller. Höger. Vänster.
Hon reser sej och sätter sej igen.
Det blir mörkare och mörkare.
Upp. Ner.
Nu måste hon nästan gå. Väldigt vad det är tyst.
Klackarna på dom nya stövlarna så osäkra mot linoleumgolvet. Andas in, andas ut. Reser sej för tionde gången. Hon går åt vänster. Det är en återvändsgränd. Höger får det bli. Hennes visslingar som tårar mot taket. Höger.
Ja. Så får det bli.
Höger.
Ut.
Förhoppningsvis.

73

Det kom som en överraskning. Som en mellanblödning. Som en svärmor på spontant besök.
Jag sluter ögonen. Mitt enda sätt att stänga ute världen. Just nu måste jag det, annars kommer nåt att hända som jag kommer att ångra.
Jag har ingen rätt till mina känslor. Vår relation är slut sen många år. Det här borde jag ha kommit över för länge sen. Komma över. Jag hatar det uttrycket. Komma över. Som om det vore en vattengrav, en medelsvår hinderbana. Som om det vore nåt som satt i benen snarare än huvet. Hjärtat.

Tänk att fyra gånger åtta centimeter trycksvärta kan rymma så mycket. Två livsavgörande händelser. Tänk att fyra gånger åtta centimeter tidningsannons kan få mej att vilja gå och lägga mej igen. Andra gläds och klipper ut, låter det sitta länge på kylskåpsdörren, fäster med den bästa magneten. Jag bränner tidningen i vasken. Önskar att det var igår, eller att jag hade glömt hans namn. Blir stående på balkongen i det magiska påskljuset, med feta, halvt brända flagor i händerna. Står där som en idiot och klipper med ögonen. Det bultar i bröstkorgen, långsamt men hårt.
Det som inte dödar härdar. Det som härdar dödar. Eller hur säjer man. Jag får ingen fason på tankarna, och jag är ensammast i världen idag.
Vi är så kära, vi gifte oss och sen fick vi en vacker dotter, en kopia av oss två. Vi ska leva ihop alltid. Amor vincit omnia.
Det brukade han säja till mej. I det mjuka, förtroliga som var vi efter att vi hade älskat, viskade han det i mitt öra. En aning pretentiöst och oemotståndligt på samma gång. Det killade.

Jag spyr. Sen ringer jag mej sjuk och letar efter akvaviten som blev kvar från jul.

72

Vad du än gör, öppna inga försändelser som kommer hit, säjer dom.
Svara inte i telefon om det inte är vår överenskomna signal. Som vi dessutom ska byta ut en gång i veckan. Öppna inte om det ringer på dörren.
Hon har fått ett fiffigt tittöga som visar hela trappavsatsen.
Och nu står det där.
Ett helt vanligt paket.
Om syftet vore att locka henne att öppna det tror hon att det skulle vara snyggare inslaget. Det ser helt normalt ut, med en Schenkeravi fäst utanpå. Brunt, effektivt.

Hon går ett varv i lägenheten. Ingen vet var hon finns. Inte ens Han. Nu tog Han visserligen reda på den förra adressen, men då hade hon ju fortfarande med sin mobiltelefon. Den hade visst en inbyggd gps. Hon känner sej svagt osäker på vad en gps är, men det var hursomhelst inte bra.
Hon är i alla fall inte ansvarig för att dom dog. Dom hade själva sökt jobbet. Hon längtar bara efter en skitig Dry Martini, lite snygga kläder, hon har faktiskt gått i samma träningsoverall i femtitvå dar nu, och en anständig ansiktskräm. Den hon har nu svider och stramar på fel sätt, köpt på stormarknaden, tillsammans med engångshyvlar och shampoo.
Paketet. Kanske en gåva från nån som sett henne i fönstret.
Gå inte i närheten av fönstren.
En regel till.

Kanske är det Kanebo sensaikräm i paketet. Och en flaska gin och en flaska torr martini. Hon bad om en drink och dom gav henne ett sexpack folköl och lite ölkorv. Öl gör en ful. Hon dricker inte öl.
Kanske nån av hennes kontaktpersoner som vill önska henne lycka till. Hennes nya jag har födelsedag om tre dar. Dom har gjort henne åtta år äldre än vad hon egentligen är. Bara för att jävlas med henne.

Hon tittar igen. Om hon skulle öppna dörren och skaka försiktigt på paketet. Höra om det tickar. Är det en bomb borde det ticka. Men det måste vara längesen bomber tickade? Eller? Hon kommer att bli galen om hon inte gör nåt. Hon har alltid älskat presenter. Tänk vilka presenter Han gav henne. Det får man i alla fall ge Honom. Han visste hur man gav presenter. Om Han bara inte gjort det där Dumma. Hon kan inte förmå sej att kalla det för vad det är. Det spelade ingen roll hur dom än pressade henne i förhören, hon kallade det aldrig för nåt annat än det där Dumma.

En liten, nästan osynlig fiskelina löper på baksidan av paketet. Linan är fäst med en omsorgsfull knop i handtaget. Han vet att hon har svårt att motstå presenter, men att det heller inte får lukta alltför uppenbart.
Hon har så rätt. Bomber tickar inte alls nuförtiden.

71

Han drömmer om att springa genom en mörk granskog. Följa harens sicksackande, med nosen tätt intill marken. Han drömmer om att äta färskt, rått kött, om att yla upp mot Cassiopeia och Vintergatans mjölkspill.
Han drömmer om att löpa med dom andra i flocken, tills trampdynorna lämnar röda spår i snön och sen sova tätt intill. Om att bestiga alfatiken, om att se henne bära valparna sen, bestämt men varligt i nackskinnet.
När han drömmer gnäller han och det rycker i nosen.
-Han känner att det luktar köttbullar, säjer matte.
-Han jagar Larssons katt, säjer husse.
Han vänder sej om. Han har fått upp vittringen på nåt större, kanske en fjolårskalv.
Börjar återigen följa spåren.
Det vilda, pockande, som ropar på honom.

70

Min författarsjäl är inte särskilt ömtålig
den behöver mothåll
som när man äter blåmusslor
lite grus mellan tänderna

Min författarsjäl har skyddande lager
som hälsporrar och liktornar
men öppnar sej för underbältethumor
för starkt kaffe
för eldkvarn
och guns n roses

älskar det som är skevt
och beskt

behöver ha bråttom
nån som skriker den i örat
behöver ha tråkigt
behöver lust
och luft

69

Askes.
Han rullar ordet mot det känsliga i gommen, bollar med det, sväljer.
Han är asketisk. Det är som amfetamin. Inget ger honom en kick som att gå runt bland dom besinninglösa, köpgalna, vandra lugnt, upphöjt, kroppen böjd i ett nej.
Han ger bort sina saker. Lämnar in sina kläder på loppis. Har bestämt sej för att klara sej med två par byxor, strumpor och kalsonger för varje dag i veckan. Ett par t-shirts, ett par skjortor, en varm tröja, en vindtygsjacka med iknäppbart foder, tre par skor.
En uppsättning porslin, tre bestick. Tänker efter, stoppar ner i sopsäcken. Han ska äta i kåsa och med en spork. Stoppar ner igen. Han kan äta direkt ur kastrullen.

Stegen så lätta. Böckerna utrensade igår, bara fyra kvar. Det gjorde ont. Ont är bra. Ont är ett tecken på att medicinen verkar.
Mellandagsrea. Han sköljer sej med massan. Han är ointaglig, han är Gud. Dom andra är djur. Några rynkar på näsan när han kommer nära. Dom vet inte att tvål är onödigt, att man blir ren även i ljummet vatten. Och att kläderna också kan köras i bara vatten. Att kroppen och det som är kroppsligt renar sej själv.
Allt det andra är bländverk.

Madrassen ska bort. Mänskan har sovit på golv i alla tider.
Han ligger skönt på golvet.
Riktigt skönt.
Kanske för skönt.

(Not: Spork är sked och gaffel i ett.)

67

Tiden står stilla. Härinne finns bara en klocka och det är en plastig, könlös mekanism, en ikeaklocka, omöjlig att skapa en relation till. Som att smeka en silikontutte. Kyssa ett läppimplantat.
Han drömmer om sina mest älskade ur på nätterna, om den vackra pendylen som en gång prytt Thiels hus på Djurgården. Om den Patek Philippe han lurade av en nybliven änka. En spottstyver gav han. Och inget dåligt samvete efteråt, bara en skamlös lycka. Om resan till Geneve, om vandringen i Gruets och Duchénes fotspår. Dom andra härinne pratar mest om kvinnor och poker. Han är tyst, han är bara intresserad av ur.

När han kommer ut kan han inte arbeta igen. Höger hand är alltför illa skadad. En ironi att sushikockarna använde samma molybdenstål till sina knivar som han till sina verktyg. Kanske rentav samma parti. Han skrattar torrt, hostande. Han kan uppskatta den ironin, han är inte bitter.
Han är återställd, enligt läkarna. I det närmaste återställd. Bara en liten avvikelse, en aversion, som gör att han får äta nyponsoppa inne i cellen dom dagar det serveras fisk i matsalen.

65

Han tröttnar inte på ljuden. Nån har frågat honom om han inte blir galen över att det aldrig är tyst, men det är tvärtom. Han skulle bli tokig om det inte lät. Och ändå. Efter den frågan har det aldrig mer blivit sej likt. När han sitter med ett trasigt urverk på kontoret kan det ibland låta som om klockorna i affären skenar. Som om dom går för fort, för hårt. Som om dom har hjärtklappning. Han kontrollerar tiden allt oftare. Men uren går perfekt. Som alltid.
Bara han slapp lukten. Efter att Gunilla gav upp sitt lilla parfymeri, och sin tjugu år långa, försiktiga flirt med honom och flyttade ut till Farsta centrum, har hennes lokal bytt ägare och inriktning minst fyra gånger. Först underkläder, sen café, nu sushi. Och fisklukten, den vidriga råa, går arrogant genom hans väggar som en tidigare hyresgäst som olovandes behållit en uppsättning nycklar.
Han stryker över näsan, rättar till förstoringsglaset och greppar den lilla skruvmejseln, den fina, dyra skruvmejseln från Bahco, med ett specialhandtag, och mejseln i molybdenstål.
Fisk. Det luktar för jävligt. Han gnuggar näsan igen, sätter mejseln till det lilla urverket, så skört, så ömtåligt, fisk, det stinker fisk, och slinter.
Och uren i butiken börjar med sina förmaksflimmer. Han kastar mejseln i väggen. Ticktack, fisk, tick. Tack.

Han är därinne i restaurangen, hur det har gått till minns han inte. En klåda i näsan, en mejsel i handen, men en större, mycket större. Deras ögon, runda, rädda. Hans mun, det rinner från den, han har skadat sin hand, det är ett stort jack i träbänken. Klockorna i hans affär har vaknat på allvar. TICK, TACK. Sushi, sashimi. Skit. Exkrementer. Träck. Deras ögon nu, bedjande, rundare, räddare och han som fäktar. En kniv i handen nu, hur fick han tag på den, den skär genom hud, som en paddel i vatten, sirener, nån som håller honom hårt bakifrån.

Och det slutar äntligen lukta fisk.

66

Jag svarar nej.
Och sen svarar jag ja. Han ruskar på huvet. Vi har målat tunna streck på försök bakom soffan, där det inte ska synas. Mio mandel, Havanna ljus, mörk. Älva, äggskal, vitlök.
På bordet ligger tygprover. Lovikavitt, kranievitt, fradgevitt.
Jag har inte varit ur pyjamasen på två dar. Den klibbar i grenen. Om jag låtsas vara sjuk så finns det alltid ett utrymme att sjunka ihop och spela alltför matt för att göra nåt annat än att sova. När det bränns. Han är tacksam för det. Inte heller han vill nå fram till vårt absolute space.
Inte ännu.
Först ska vi renovera vardagsrummet.

Färgstrecken blir fler under våren. Nu måste vi placera soffan exakt i vinkel för att dölja dem. Jag har slutat hålla reda på vilka fabrikat och namn det är. Bara tacksam över den uppsjö av vita nyanser som finns. Fördröjningens nyans, nyansen för dom fega. Det rent vita, det självklara brutet med svek, med bedrägeri, med svartsjuka. Vi har köpt spackel och marknadens dyraste roller. På middagar driver vi med varann inför dom andra, dom som lyckas, lögnerna lika möra som den prosciuttolindade Bjärekycklingen. Vi skrattar, utan att se på varann.
Vi är i limbo. Därför att vi inte kan nåt annat.

Mäklaren suckar när hon ser vardagsrummet. Skrapmärken i golvet efter nåt tungt, en soffa kanske, som flyttats ett otal gånger. Har folk inte hört talas om möbeltassar? Synd på parketten. Och vad har hänt med väggarna. Nån klant som försökt sej på att måla randigt. Hon gnuggar sej i pannan och längtar hem, till en flaska vin och joggingbrallorna. Sparkar undan tyger som ligger som fjolårslöv framför balkongdörren. Jaja. Utsikten är bra.
Alltid nåt.

(Den första meningen från Carina Rydbergs Den högsta kasten.)

64

Skynket hon sveper om mej är lika tungt som röntgenförklädet man får hos tandläkaren. Jag har svårt att hitta ut med händerna. Stöter till hennes bak, mumlar en ursäkt.
Hon går runt och granskar mej medan hon drar med sina händer genom mitt hår.
-Ja, säjer hon. Ja, ja. Javisst. Och sen. Nej.
Hon bryter på tyska. Jag krymper. Trodde att det var norska när jag beställde tiden. Jag vill inte bli klippt av en medlem av herrefolket.
Skärp dej nu. Det går bra.
Andas.

-Vad tvättar du ditt hår med?
Jag trycker ner Smör och Bajs innan dom kastar sej ut mellan tänderna.
-Äh. KMS.
-Du borde använda Schwartzkopf, ja?
Visst. Absolut. Jag blundar. Snälla Jesus, låt mej slippa härifrån. Visar bilden jag klippt ut från Femina.
-Nåt liknande den här kanske.
Hon stirrar länge på den. Sen på mej. Hon har Görings ögon, göringögon. Kanske göringöron med.
-Nein.
Sa hon nein? Eller var det nej?
-Vi gör en stor svamp av ditt hår. Det blir så bra.
Hennes vokaler, lika vassa som saxen hon håller upp.
Jag vågar inte protestera. Varför springer jag inte? Jag vill inte ha en svamp på huvet. Jag skulle hellre skjuta mej i magen än få en svamp på huvet. Men konstlädret i fåtöljen har smält samman med mina jeans. Jag kan inte ta mej upp.

Hon är noggrann, det tar en timme och varje gång hon möter min blick i spegeln ler jag krampartat och gör tummen upp under skynket, jag ser hur obscent det ser ut, men jag fortsätter ändå. Kan inte sluta nu, då förstår hon vad jag tänker.

Mitt hår vajar vackert i den svaga sydvästbrisen. Det kostade femhundraåtti kronor och hon har hållit sitt löfte. Inget hår nedanför öronen, en kaskad mitt på skallen. Under hölasset mitt röda, runda ansikte.
Jag köper en egen sax på vägen hem.

63

Jag åker nästan aldrig hitut längre. Det är tio år sen vi sålde torpet och den nye ägaren tog ner all skog och det blev aldrig detsamma igen. Jag letar efter landmärken som inte finns längre, försöker orientera mej efter träd som är avverkade. Men åkern är sej lik, fårorna löper raka framför mej, jorden glänser svagt, samma färg som choklad, vill ta en näve, två nävar och stoppa i munnen.
Dom sitter redan på stenen som vi döpte till Sotluggs och Linluggs sten, dom ser mej inte i ögonen, upptagna med varsitt sms på låtsas. Som två moai från Påskön. Vad lika dom är. Ser jag ut sådär också. Det dröjer innan vi kan se ordentligt på varann, blickarna stryker utmed marken, tar sej upp till halshöjd och faller ner igen.

Vi har en del vi borde reda ut. För mycket. Ett sista möte med boupptecknaren, en avbeställning av tidningen som vi glömt göra. Räkningar, dessa papper som snöar överallt. Det är så förtvivlat praktiskt, men under allt detta trampar frågorna varann på hälarna. Minns ni? Somrarna, kantarellerna, huggormarna i stenröset ner mot jordgubbslandet. Vi var ju nära varann en gång. Eller var vi aldrig det?
-Vi har konfirmation för Ida om en månad. Tror du att du kommer, jag menar du behöver absolut inte, men.
Jag sväljer mitt kaffe, det är inte varmt, men bränner i bröstkorgen ändå.
-Visst, säjer jag. Den ska jag absolut gå på. Det får jag inte missa.
Händerna på mobilerna igen. Jag har glömt min i bilen, stryker stenen som var så stor för tjugu år sen men nu bara är en talggrå knöl bland granarna. Vi är klara, jag tror att dom väntar på att jag ska gå först, men jag blir orörlig där i skogen. Dom hasar motvilligt ner och går före mej, ut över hygget, i kanten på åkern. Jag följer efter på avstånd. Inte var väl dom lika långa förut, visst var lillasyster ett par centimeter kortare. Nu rör dom sej likadant, far ut med armarna i knyckar, ritar ett phi, ett theta, och så tillbaka in mot sidan av kroppen. Jag skrattar tyst. Min arm knycker på samma sätt.
Det kanske finns en väg tillbaka.

Kortet är gjort av en kristen konstnär. Det föreställer en duva, som flyger över husen med ett kors i näbben. Duvan ser skitnödig ut. Glad konfirmationsdag, textar jag, hoppas att presenten passar, annars får du byta, mamma har kvittot.

61

Hockeyfrilla. Egenrullade cigarretter. Ögon som ispikar. Och en dialekt som dallrar kvar länge i luften efter att hon tystnat.
För tuff för mej.
Jag är okysst och hundra mil hemifrån. Ett hår som ritar sina egna linjer. Kan aldrig få spikhår.
Hon ritar kurbits under föreläsningarna. Jag skriver ängsligt ner varje skiljetecken.
Vi tycker varken bra eller illa om varann. Jag tassar i utkanterna. Härmar.

Det händer nåt under hösten. Jag vet fortfarande inte vad. Lycklig är den som kan rita en linje i sanden. Här började allt. Jag har ingen linje.
Men nu är hon min syster.

Vi har levt genom murens fall, skilsmässor, långa tider av dålig kontakt, bråk om tvåtusenkronorsskor, fyllor, blåmärken på insidorna av låren. Vi har sett Eldkvarn förtitre gånger, vi har delat fler cigarretter än man kan räkna, vi har. Sett. Hört. Bråkat. Tigit. Surat.
Skrattat.
Ingen skrattar jag så bra med som henne.

Jag vädrar, hon stänger fönster. Jag är morronpigg, hon är en hamster. Hon lyssnar, ser mänskor, jag har bråttom, avfärdar, slarvar.
Hon är min, jag hennes.
Så är det.