27

Jag har redan tagit livet av dej en gång. Bara så att du vet.
Men det räckte inte för att driva ut dej. Du upptar mina tankar nu, du får mej att snegla över axeln, du får mej att vara rädd för skuggorna som samlas i parken.
Du har väckt nåt i mej, en moderskänsla som är polerad och dödlig. Svarta pärlor med en infattad vass hörntand som borde ha fått vila ifred i sin monter. För det ska du skämmas.

Du har tagit hem kvinnan som du låtsades beskydda och vara vän med. Hon fick er dubbelsäng och besök om nätterna. Du gjorde min lillasyster till Hagar.
Du har strött kvitton på kondomer och dyra nätter omkring dej och log när min syster upptäckte dom. Fortsatte att le när hon ställde dej mot väggen. Du kan le om du vill, bara du skäms.

Du har haft tusen ansikten. Du lever i bottenslammet bland sopor och blinda fiskar. Du valde att höja handen. Och höja den om och om igen. För dej finns ingen nåd.
Bara skam.

26

Han har bäddat med rena lakan, parketten ligger mjuk som gräddkola under hans fötter och på bordet står en bukett tulpaner och viskar. Det finns färska frallor till frukosten imorgon. Ifall.
Orkestern ska vara bra, säjer dom på jobbet som har hört dom förut på Olstorps loge.
Och så är hon inte där.

Han har använt tungskrapa och plockat näshåren med en djävulsapparat från Clas Ohlson, tårar som faller ner på handdukar som fortfarande luktar Via color.

Hon kanske har blivit sjuk, nu går ju influensan.

Gå ett varv, se om hennes vänner är där. Det är dom, och dom ler. Men inte snällt.
Han vågar inte fråga fastän han skulle vilja. Det är så lite han vågar och så mycket han vill.
Kallt kakel mot pannan på herrtoaletten. Orkestern som är så bra och kvällen som är så ren fortfarande.
Hon är hos nån annan. Ligger med nån som säljer persienner och som har ett rum på stadshotellet. Skrattar mjukt, som hon brukar göra när han närmar sej, ett skratt som får orden att fastna i hans fyllningar och ligga kvar där och värka flera dagar.

Han har aldrig dansat med henne, bara stått nära och känt hennes värme, hennes doft. Men ikväll skulle han ha vågat, han vet det.
Han dansar inte heller med nån annan. Det är ingen som skulle tacka ja, för ingen kvinna gillar att känna sej som ett andrahandsval. Men han skulle aldrig komma på tanken att fråga nån annan än henne.

Allt han skulle kunna göra för henne. Allt han vill göra för henne. Och all tid som fortfarande finns kvar. Inget är för sent och om fjorton dar är det dags igen. Då kommer det att passa ännu bättre. Synd på orkestern bara. Dom är verkligen bra.

Utmaning 25

Jag är här nu. Jag har kommit tillbaka. En ankomst som det anstår en mordbrännare, med sista rälsbussen, med bensin som ett kvarlämnat band i håret.
Stan sitter kvar i mina ben, jag tar av gammal vana kullerstensgatan upp mot domkyrkan. Det är ingen riktig domkyrka, samhället är inte stiftshuvudstad, och det finns en historia bakom som jag har hört för många gånger för att jag ska orka dra mej den till minnes. Mänskorna i den här stan kallar den för domkyrka i alla fall. Som ett gardintyg man vänder rätsidan på ut mot gatan för att det ska verka bättre än vad det är.
Förbi portar och brevlådor, jag stannar vid välbekanta efternamn, efternamn som jag trodde skulle ropa på mej, vänta på mej. Men bokstäverna är stumma och deras ögon har redan slutit sej. Jag drar med handen över skruvar och brickor på dörrar och brevlådor, ett motstånd som om jag släpade den efter mej i havet. Det är tyst och mörkt, ett mörker som är prydligare här än nån annanstans jag varit. Ingen teve nån har somnat framför, inga eftersläntrare som rullar hem, portarna är stängda och låsta, cyklar och leksaker undanplockade.
Att vara här är som att bli kysst under vatten.
Jag rör vid ännu en namnskylt, det droppar från mina naglar, terpentin och thinner, gasol, etanol. Namnet flyter ut under mina fingrar, det blir bara svarta ränder kvar, en lek med fingerfärg som börjar gå överstyr. Jag har kommit hit, inte för att minnas, utan för att glömma bort. I natt ska jag gå baklänges i mina egna fotspår, i natt håller jag in rewindknappen, efter i natt ska jag svara när nån frågar var jag kommer ifrån: Ingenstans.
Och det kommer att vara sant när jag säjer det.

Utmaning 23

Det påminde om lågstadiet. Man bjuder alla eller ingen. Men dyka upp i en så kort kjol, muttkort, och med dom benen. När man är bjuden liksom på nåder. Om hon åtminstone kunde hålla ihop benen där hon satt i soffan. Och så röda trosor. Jaha. Trevligt.
Klunka i sej av vinet. Campofiorin, över hundra kronor flaskan. Nej så fan om hon tänkte hjälpa henne nåt mer när det körde ihop sej på jobbet.
Om hon kunde dyka upp, och sen gå nästan på en gång. Inte sitta där bredvid Robert som hade näsan nere vid hennes tuttar. Vulgära tuttar. Löskokta.

Hon blandar teriyakisalladen och strör över rostade sesamfrön.
-Oj, jag spillde.
Schpillde.
Rött vin över mattan, vit ull, Kasthall, fjortontusenfemhundra kronor.
-Kan man få sätta på teven?
-Jag vill sätta på, säjer Robert. Hon fnissar och stöter honom i sidan, mer vin över mattan.
-Det är Lets dance. Får inte missa det, vilka häckar.
-Varsågod.
-Bögar allihop, men det kan jag leva med. Ögongodis.
Det som händer när teven slås på. Allas blickar dras dit, det går inte att hejda.

-Har du några chips?
Hon har teriyakisallad, hon har pannacotta och hemgjorda grissini med rosa havssalt. Men chips har hon inte. Dom skulle ha ätit, minglat, varit, ja, anständiga, lite Piazzolla, några tangosteg som hon lärt på sin kurs, kanske med Robert. Robert som är fetkladdig runt munnen och har handen. Ja, han har verkligen handen där. Långt upp. Hon skrattar. Hon är äcklig.

Rätt vad det är sliter hon upp honom ur soffan. Dom vrålar av skratt och ramlar ihop i en hånglande hög i hallen.
-Vi går nu.
Lämnar kvar nåt blött. En signal till alla andra.
-Verkligen treevligt.
-Det gör vi om snart.
Kan höra hur dom viskar i trappan. Ingen höjdare, va. Hade hellre.
Hon sätter sej i soffan, i det andra hörnet. Hon är inte hungrig längre. Fem minuter kvar av röstningstiden. Man skulle ju alltid kunna lägga sin röst på han den där mörka.

Utmaning 21

Han borde ha vetat om det. Hans mamma hade ringt när han var sysselsatt med sin riktiga familj på andra sidan gatan och han hade inte riktigt hört på. Det var nåt om städning, han stängde av, ville inte bli tjatad på.
Hur dom kom in visste han inte, men att försöka hejda dom var som att spruta på en lavaflod med en brandsläckare. Han hade öppnat. Han var väl ingen kuf heller, som sprang och gluttade i titthålet innan han kunde göra nåt.

Starkt ljus. Tjejer med kameror, med deltagaravtal. Och två...fruntimmer, fick man lov att kalla dom, med glasögon man kunde skära sej på och snörp i mungiporna. Som kallade honom vid förnamn och tvingade honom att köra ner näsan i alla hörn, i skafferiet, på toan.
Den mörka ledde sin härskara med en dialekt från helvetet.
-Män härrejämine i hälsingland, lät det från henne hela tiden. Hon följdes av en ljus gnom, med tvinsjuka ögon och vaddpenslar. Hon pratade tyst, mässade tvångsmässiga besvärjelser "pälsänger, mjölbagge, fläskänger, mögel" om och om igen.
Mamma var där, hektisk om kinderna, lierade sej med både den mörka och den ljusa, tisslade, tasslade.

Han kunde ha stått ut med det antiseptiska köket, med styva wettexdukar och golvet som blivit så ljust, med huvudvärken han fick av alla doftande ljus. Han tvangs att sitta med gnomen som vällustigt visade alla bakteriekulturer hon funnit i hans hem. Men när den mörka antikrist ledde honom vid handen in i arbetsrummet, hans sakristia, och sa:
-Å du, Jan-Ärik, nu blir du så glader, för nu har vi möblerat upp hära.
-Min fåtölj, sa han.
-Härrejämine, den var ju så snuskig, uja, Marie-louise fann både e-coli och håfemänätt i den, den har vi kastat, ja, bränt faktiskt.
-Mitt fönster, sa han.
Det var vattrat nu. Och omöjligt att se ut igenom.

Man kunde se det på teve sen. Hur han stirrade tomt framför sej, en tår i ögonvrån, en mun som sprack och sprack.
-Å du blev riktigt glader. Se han riktigt gråter av lycka, va, Marie-Louise.
Hur han nickar, men hur huvet vill åt andra hållet.
Hur gnomen och antikrist går ner på gatan, skrattar, kramas, dunkar varann i ryggen, a job well done, a mission accomplished, och om man fryser bilden där ser man hur nåt rör sej oroligt bakom det vattrade glaset i fönstret på tredje våningen.
Kanske en hand som läggs mot rutan.

Utmaning 20

Fönstertittare. Det är inget vackert ord. Han tycker att det smakar illa. Ändå är han väl just det. Det finns ett hörn i hans arbetsrum framför fönstret där det precis ryms en gul fåtölj, den är nersutten och luktar svagt av ålderdomshem, men den passar honom. Han vill inte sitta alltför bekvämt.

Egon kommer strax efter fyra. Han tar av sin gnistrande jacka, med dom gula och orange reflexpartierna och knäpper dagens första öl i en och samma rörelse. Strax därefter Tjocka tjejen, med den vackra hyn, som lägger ryggsäcken på stolen innanför dörren och sjunker ner framför sin teve.

Det händer nästan aldrig nåt särskilt. Och han är inte intresserad av att se nåt naket eller förbjudet. Snarare är han pryd, när Egon tassar ut naken i köket för kvällens sista öl brukar han vända bort blicken eller när Tjocka tjejen somnar med kjolen långt uppkasad över midjan brukar han röra på handen, som om han vore där och bredde på henne en filt.

I huset mittemot blir det allt ljusare, medan skuggorna kurar ihop sej som mjuka dammråttor i hans rum. Han sträcker på sina ben, det knakar i knät. Trebarnsfamiljen har somnat i samma säng. Om en stund kommer mamman att vakna och gå upp för att plocka i ordning på leksaker och diska och plocka fram rena kläder och skriva en nota för morgondagen. Sen kommer hon att dricka en kopp te och sitta och stirra framför sej en stund innan hon går och lägger sej i en av barnens sängar. Ett ögonblick faller hennes ansikte isär, som om hon tillåter sej att skrika ljudlöst. Han älskar henne.

Han älskar dom allihop. Han känner några av deras hemligheter, han har sett Egon dansa långsamt i sitt rus och hålla om sej själv, han vet att Tjocka tjejen är förälskad i sin väninna, för hon kysser koppen väninnan druckit kaffe ur när hon gått hem.
Han känner sorg när nån av dom flyttar. Men det kommer alltid en ny. Och han kommer alltid att finnas där på andra sidan gatan, som en vaktpost, som en ängel. Så länge ljuset är tänt i nåt av deras fönster finns han där.

Utmaning 15

-Jag skulle kunna strypa honom med hans fula acetatslips.
-Jag har god lust att köra på henne. Och backa tillbaka och göra om det.
Hon kan inte räkna hur många gånger hon sagt såna saker. Men nu, när hon vältrar sej i bilder som hennes hjärna matar fram, som en morbid Pogo pedagog, nytt ljud, ny bild, kan hon inte säja det högt.

Pling. Han ligger överkörd på spåret ute vid kolonilotterna vid Östra sjukhuset, där dunket från godsvagnarna får dom sena hösttomaterna att ramla till marken.

Hon hade förstås fattat att det var illa. Lillasyster, som förut varit blond och lättsam, förvandlades till mörkhårig och tungsint. Hela tiden med honom i ögonvrån. Ett slags hukande. Han vill inte ha sån mat. Måste åka nu, för han kommer snart hem. Kan inte följa med, för han måste vila och då måste jag ta hand om barnen.

Pling. Han är innebränd, han har legat en timme och vrålat fastbunden i sin säng, medan elden har dånat i hans öron.
Deras barn, små ansikten med ögon , stora och oändligt gamla, blinkar sej tillbaka till big bang. Hur man kan slå nåt som är så litet, så bräckligt, med tändsticksben, kan hon inte förstå. Händerna blir ju automatiskt mjuka i närheten av dom. Och ögonen som förföljer henne, en stilla anklagelse.

Pling. Han är skjuten i knäskålarna, i kuken, i hjärtat. Och sen stympad, noggrant nedstoppad i fem resväskor och körd till sopförbränningsstationen.
Dom är i säkerhet nu, men skulden. Valet man gör genom att titta bort, att inte ställa den där sista frågan som rullar som en sprucken pottekula i munnen. Det man inte kan gottgöra.

Pling.
Pling.
Pling.

Utmaning 12

Nåt oroar honom med väskan. Den står lugnt i hallen, lugnt när han tittar på den, men så fort han ser bort rör den på sej. Biljetterna ligger på nattduksbordet, nej på köksbordet, eller la han dom i innerfickan på sin kavaj. Den blå, eller bestämde han sej för den bruna. Han kommer inte ihåg.
Nu rör sej resväskan igen.
-Jag ser dej, viskar han. Jag vet vad du håller på med.
Han tar en sömntablett, osäker på om han redan tagit en, men hur som helst har den inte givit nån effekt. Han har legat till sängs sen halvåtta. Taxin kommer kvart över sex nästa morgon.
Han kommer att försova sej, inte höra klockan, han kommer att missa tåget. Kommer att missa chansen. Som vanligt.
Han måste gå upp ur sängen. Förbi väskan, han ger den en skarp blick, men vet att den inte kommer att lyda honom. Borde köpa en ny.
Det ser normalt ut när han kikar ut genom fönstret. För normalt, för tyst. Liksom städat, som om kungen snart skulle komma förbi. Gardinerna frasar i hans händer.
Så fort han går ut genom porten kommer dom att kasta sej över honom. Taxichauffören väntar i skuggorna, han har direktkontakt med resväskan. Allt är tydligt nu.
Han återvänder till hallen och baxar in väskan i gästrummet, för det går att låsa. Sen lägger han sej igen och den här gången kan han somna.
Han drömmer, ler. Vänder på sej, fortsätter att le.

Utmaning 5 5/1-09

-Jag älskar dej.
-Jag älskar dej med.
Tour de ski, med gråten i halsen. Damernas slalom i två åk, snyter mej i en sträv pappersnäsduk.
-Är du ledsen?
-Bara förkyld.
Sitter i soffan, kan inte resa mej upp. Det är ljust ute, fönstren är lika kladdiga som jag. Jag blir kvar hela dan, det är snooker på eurosport, backhoppning och en dokumentär om Cristiano Ronaldo och hans sexmissbruk. Han har en bred vit slips på många av bilderna. Den ser faktiskt inte klok ut.
Telefonen ringer fyra gånger, jag svarar, men kommer sen inte ihåg vem som ringt eller vad jag har sagt.

Han har varit ute länge, på vinterpicknick, druckit varm choklad med rom, han har ingridmariekinder.
-Jag går och lägger mej.
-Är det nåt som är fel?
-Nej, inget, allt är bra, jättebra.

Utmaning 3 3/1 09

Nu har det gått trettiosex dagar. Dag fyra diskade jag hans frukosttallrik, dag tjugotvå tvättade jag hans handduk.
Jag hoppas inte längre.
Det är bara bordet kvar, med hans uppfällda dator och den där irriterande träfiguren som han alltid satt och lekte med när han skrev. Han lämnade datorn på, med blåfrusen skärm och med kaffespill mellan n och m och semikolon. Tangentbordet är smutsigt, träfiguren står kvar i ett sista steg.
Jag kanske hoppas ändå.
Jag spottar på fingret och gnider rent a och s och t. Slickar av hans fingeravtryck från mitt pekfinger. Hans smuts. Den smakar inget längre.
Han lämnade datorn på och jag borde stänga av. Jag borde stänga av och gå till Stadsmissionen med den. Jag borde skänka den till en hemlös. Träfiguren också. Jag kanske borde starta om datorn och se om jag kan hitta en ledtråd, en kvinnas namn jag aldrig hört, ett sparat mejl. Om han ville ta livet av sej borde han väl inte packat sina kalsonger.
Jag går mellan mina fönster och ser ner på gatan utanför. Och låter hoppet lägga sej som en hund på mina fötter.

Skrivpuff 2/1 2009

-Jag gjorde det inte. Faktiskt inte. Det kanske verkar jävligt misstänkt, va, men det var inte jag.

-Du vet hur det är. Ingen rök och allt det där.

Jag tittar ut genom hennes gardiner, ut på Nässéns tomt, sladdrigt fjolårsgräs, och skärvor av vitt, grått, rött som nertrampat godis i en matta.

-Visst, va, jag hatade dom där tomtarna.

-Mmm.

-Men det var jag inte ensam om. Ånej.

-Det är väl inte så konstigt att dom tror att det är du. Du klagade ju mest.

Hon vrider på kranen till bag-in-boxen. Det tjirpar till. En liten skvätt, knappt en bottenskyla.

-Men håll med, dom var inte bara fula, det var nåt annat, som om dom levde nästan, va.

Hon vänder upp och ner på boxen, snabbt och sen öppnar hon kranen. Inget.

-Men värda så mycket, nästan hundratusen, sa snuten när dom ringde. Jag trodde att dom var köpta på typ Jysk. Visste du det? Hundratusen.

-Å fan.

-Anders blev galen. Han tror också att det är jag. Han säjer att vi borde betala.

En nagel vars yttersta spets är lackerad i guld river upp kartongens kant och petar hål i plasten. Hon håller plasten som om hon skulle spritsa grädde på en tårta. Det blir exakt ett halvt glas vin.

-Men jag har faktiskt inte gjort det.

Hon somnar framför Ett hus av sand och dimma, det gör inget, vi har sett den förut och hon tycker ändå inte om scenen där Ben Kingsley kväver sej själv med en påse. Jag får alltid lust att skratta.

Jag brer över henne en fleecefilt med julbocksmönster och går ut på baksidan, hem till mitt radhus två hus bort.

Det är mörkt, men skärvorna efter trädgårdstomtarna fortsätter att glimma. Ett blått öga, en krokig tumme, en svag röst.

Vi är kvar här.

Ser du det?

Du skulle inte ha haft så bråttom.